Livet som gravid är inte alltid rosenrött vill jag lova. Det började i förgår kväll. Jag fick ont - riktigt ont - i ca 20 minuter. Smärtorna kunde liknas vid mensvärk. Senare upptäckte jag att jag blödde. Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle sova dåligt den natten.
Jag har blödit sparsamt förut också, men det har då försvunnit snabbt. Under gårdagen blödde jag fortfarande. Inga större mängder, men det avtog inte heller. Och smärtan kom till och från. Jag var och hälsade på min farmor igår och ville inte oroa henne med något som rör bebisen, så jag sa att allt var bra. Men under kvällen var jag riktigt, riktigt orolig. Önskade så att bebis kunde ge sig till känna, röra på sig eller sparka lite. Men icke sa nicke. Jag började läsa på nätet om blödningar i halva graviditeten (vilket är på gott och ont, för oavsett vad andra upplevt, så är det inte säkert att det gäller mitt fall). Jag ringde i alla fall till gyn strax innan kl. 20, men fick bara till svar i telefonsvararen att de är på plats nästföljande dag kl. 08.00. Natten till idag har varit enormt dryg. Blev inte många timmars sömn och som jag har våndats!
Klockan 7.45 i morse åkte Micke till jobbet och jag lovade honom att höra av mig så fort jag visste mer om vad som skulle hända. Jag slängde mig på telefonen och ringde gyn kl. 8.00. Gyn ville att jag skulle komma in med en gång för undersökning, vilket gjorde mig ännu mer rädd. Men jag var ändå glad att åka in. Ångesten var hemsk i detta läge. Jag ringde Micke och sa att jag skulle åka in, men eftersom jag inte fick en "egen" tid, utan skulle få räkna med att vänta ett tag så ville jag inte att han skulle åka från jobbet. Någon läkare skulle försöka hinna med att undersöka mig mellan de ordinarie undersökningstiderna.
Jag väntade ca 40 minuter ensam, samtidigt som jag kontaktade mamma och mina tre närmsta vänner för att underrätta dem om läget. En av dem, Frida, kom till mig på stört, så jag behövde inte vara ensam med alla hjärnspöken. Jag är henne evigt tacksam!
Efter 2,5 timmes väntan fick jag komma in på undersökning och ultraljud. Bebisen lever, trots att jag var övertygad om det fruktansvärda motsatta. Jag såg hjärtat slå för fullt. Bebisen mår jättebra och växer precis som den ska. Lyckan var total och glädjetårarna kom.
Blödningarna är inget farligt, jag blöder visst lätt från livmodertappen.
Sen blev det samtal till Micke och till mamma och de andra vännerna som jag oroat "i onödan", Alla blev så glada, lättade och lyckliga.
När jag blivit hemskjutsad av Olle och Frida kom tårarna igen. Jag grät hejdlöst av lättnad och av lycka. Och av glädje och kärlek till mitt barn, min man, min familj och underbara vänner som alltid ställer upp.
I kväll känner jag mig rik. Det finns så mycket kärlek och fina människor runtomkring mig. Och jag är så glad och lättad att vår älskade bebis mår bra. Nu ser jag fram emot ett "riktigt" ultraljud om knappt 2 veckor.
Den smärta jag ikväll känner pga foglossningen stör mig inte alls. Jag tar alla smärtor i världen, bara mitt barn mår bra.
Du är så älskad, lilla bebis!! Jag längtar efter dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar