Ordet låter nästan lite otäckt. Men igår var jag hos barnmorskan igen. Allt var bra med bebis. Hon gjorde även en s.k hinnsvepning på mig. Man går in och retar hinnorna och livmodertappen. Det brukar trigga igång förlossningen. Detta gjordes kl. 13. Jag var då öppen 2 cm, och livmodertappen var väldigt mjuk och mogen.
Nästan omedelbart efteråt kände jag en mycket starkare mensvärk än tidigare. Ett par timmar senare började värkarna komma smygandes tillbaka. Ca 15 minuter emellan. De blev tätare och tätare och under kvällen (21-22-snåret) kom de med ca 5 minuters mellanrum. Så höll det i sig större delen av natten - vilket innebär att jag inte sovit så fasligt mycket.
23.10 hör/känner jag hur det klickar till och kommer att tänka på att det kan vara vattnet som går. Har nämligen hört att det kan klicka till precis innan. Hinner bara ställa mig upp och känner hur det kommer en liten flod. Dock trodde jag det skulle komma betydligt mer, men jag var tacksam att jag tagit på mig en nattbinda en halvtimme innan. Vankade omkring lite för att se om det kom mer vatten, vilket det gjorde lite då och då, men inga större mängder.
Jag gick sen och la mig på soffan då jag kände att Micke åtminstone kunde få sova. Jag pustade och stånkade mig igenom mina värkar som blev kraftigare och kraftigare och försökte samtidigt klocka dem. Runt 02 blev de tätare, ca 3 minuter emellan - för att sedan bli glesare igen. Vid 5-tiden gick det nästan 25 minuter emellan! Vilket på ett sätt var skönt, för då fick jag lite mer sömn..
Vet inte om de avtog för att jag låg ner. Men nu har jag i alla fall varit uppe och vankat omkring en stund och tagit en dusch. Ska väl äta lite frukost och sen ut på en promenad för att få igång värkarbetet igen.
Barnmorskan trodde i alla fall på bebis i helgen. Det gör jag med, bara värkarna kommer tillbaka (även om de gjorde jäkligt ont...) :D
Trevlig lördag på er!
fredag 8 mars 2013
onsdag 6 mars 2013
Hej och hå, vecka 42...
Denna eviga väntan. En dag känns som tre...
Ibland undrar jag om bebisen någonsin vill komma ut. Kanske inte ens finns någon bebis där inne? Det kanske bara är jag som behöver lägga om kost och motion? Nä, skämt åsido. Men det är riktigt drygt nu. Tycker ändå jag provat det mesta. Både att vila igång förlossningen och att promenera igång den. Jag städar, springer i trappor, vilar, putsar fönster, äter ananas... allt det där som sägs sätta igång förlossningen. Men det är nog bara till att inse. Barnet kommer när det är redo.
Jag känner av förvärkar dagligen, alltid värst på kvällarna. Och varje kväll när man går och lägger sig undrar man - kommer det sätta igång inatt? Samma tanke kommer när man vaknar på morgonen och blir besviken över att man inte har ont någonstans - kommer det sätta igång under dagen? Kommer jag behöva ringa Micke på jobbet och säga att vi måste åka in?
Men nu känns det som om man har slutat hoppas. Just för att besvikelsen inte ska bli så stor.
Micke har varit ledig igår och idag. Så idag blir det ut i solen och njuta. Verkar vara gudomligt väder - en perfekt dag för bebis att titta ut till världen på, enligt mig.
Jag tror att man får försöka se till att ha saker inplanerade varje dag - så att dagarna inte blir så förbaskat långa och dryga. Och visst - det kan man göra när Micke är ledig. Men när jag är hemma själv en hel dag? Jag får/vågar inte gå så långt hemifrån själv och har heller ingen bil hemma. Så vad kan jag göra då? Inte mycket.
På fredag ska jag till barnmorskan igen. Önskar SÅ att jag slipper det besöket. Men om ingenting har hänt då så kommer hon att göra en s.k hinnsvepning på mig. Det retar livmodertappen och brukar i de flesta fall sätta igång förlossningen inom någon dag. Men som sagt - jag hoppas jag slipper och att det sätter igång innan.
Håll tummarna!
Ibland undrar jag om bebisen någonsin vill komma ut. Kanske inte ens finns någon bebis där inne? Det kanske bara är jag som behöver lägga om kost och motion? Nä, skämt åsido. Men det är riktigt drygt nu. Tycker ändå jag provat det mesta. Både att vila igång förlossningen och att promenera igång den. Jag städar, springer i trappor, vilar, putsar fönster, äter ananas... allt det där som sägs sätta igång förlossningen. Men det är nog bara till att inse. Barnet kommer när det är redo.
Jag känner av förvärkar dagligen, alltid värst på kvällarna. Och varje kväll när man går och lägger sig undrar man - kommer det sätta igång inatt? Samma tanke kommer när man vaknar på morgonen och blir besviken över att man inte har ont någonstans - kommer det sätta igång under dagen? Kommer jag behöva ringa Micke på jobbet och säga att vi måste åka in?
Men nu känns det som om man har slutat hoppas. Just för att besvikelsen inte ska bli så stor.
Micke har varit ledig igår och idag. Så idag blir det ut i solen och njuta. Verkar vara gudomligt väder - en perfekt dag för bebis att titta ut till världen på, enligt mig.
Jag tror att man får försöka se till att ha saker inplanerade varje dag - så att dagarna inte blir så förbaskat långa och dryga. Och visst - det kan man göra när Micke är ledig. Men när jag är hemma själv en hel dag? Jag får/vågar inte gå så långt hemifrån själv och har heller ingen bil hemma. Så vad kan jag göra då? Inte mycket.
På fredag ska jag till barnmorskan igen. Önskar SÅ att jag slipper det besöket. Men om ingenting har hänt då så kommer hon att göra en s.k hinnsvepning på mig. Det retar livmodertappen och brukar i de flesta fall sätta igång förlossningen inom någon dag. Men som sagt - jag hoppas jag slipper och att det sätter igång innan.
Håll tummarna!
fredag 1 mars 2013
Nu är jag trött på mes-värkarna - BRING IT ON!!!
Nu har jag haft två kämpiga nätter. Natten till igår hade jag en hel del förvärkar. Känslan kan beskrivas som mensvärk (fast värre) samt smärta i ländryggen. Jag sov inte jättebra, men fick ändå tillräckligt med sömn så jag inte behövde sova under gårdagen. Förvärkarna lugnade ner sig lite under dagen, men under eftermiddagen/kvällen kom de tillbaka.
Natten till idag var helt klart värre. Somnade väl runt 23-snåret. Vaknade kl 01.20 och det var total LÖGN att somna om! Kände inget som gjorde direkt ont just då, utan det gick bara inte att somna. Två av tjejerna i föräldragruppen åkte under gårdagen in till förlossningen och födde varsin son. Så tankarna snurrade mycket kring dem skulle jag tro.
Men runt 04-tiden satte det igång att göra ont. Kändes lite annorlunda den här gången, kan dock inte riktigt sätta fingret på vad. Trycket nedåt var enormt, magen blev stenhård och smärtan kan fortfarande liknas vid mensvärk. De satt i ungefär en minut i taget och kom var 10-15 minut. Men de var faktiskt inte särskilt smärtsamma, även om de absolut kändes. Däremot var de regelbundna, för i stort sett första gången.
Jag trodde verkligen att det var på G, men jag väckte inte Micke. Lika bra att någon av oss får sova. Mickes klocka ringde i alla fall klockan 06 och då gick jag upp med honom för att ta en tallrik fil. Hungern gjorde sig påmind. Försökte efter detta att sova lite igen, vilket jag lyckades med i ca 40 minuter. Ljuset gör att det är svårt att sova. Och de - ursäkta - förbannade fåglarna kvittrade så in i helsefyr, så det gick ju inte att få en blund mer. Älskar normalt fågelkvitter!
Det var bara att gilla läget och kliva upp. Tänkte att jag kanske kunde gå och lägga mig ett par timmar senare, men det har ju inte blivit av än, och nu är klockan snart 14 på eftermiddagen.
Jag har varit ute på en liten promenad. Inte så långt, men 2 km kanske. Gick även runt Maxi och köpte lite grönsaker så gör vi en skinksallad till ikväll.
Men jag hoppades verkligen på att värkarna skulle utvecklas den här gången. Istället avtog de under förmiddagen. Är så trött på detta hattande fram och tillbaka. Och att det inte blir några RIKTIGA värkar! Jag vill att det ska börja göra sådär jäkla ont så vi kan få vår bebis någon gång. Nu har vi ju ändå gått in i mars. Solen skiner, det är varmt och snön smälter. Vad väntar du på, lilla bebis? Kom igen nu, va - BRING IT ON!!!!!
Natten till idag var helt klart värre. Somnade väl runt 23-snåret. Vaknade kl 01.20 och det var total LÖGN att somna om! Kände inget som gjorde direkt ont just då, utan det gick bara inte att somna. Två av tjejerna i föräldragruppen åkte under gårdagen in till förlossningen och födde varsin son. Så tankarna snurrade mycket kring dem skulle jag tro.
Men runt 04-tiden satte det igång att göra ont. Kändes lite annorlunda den här gången, kan dock inte riktigt sätta fingret på vad. Trycket nedåt var enormt, magen blev stenhård och smärtan kan fortfarande liknas vid mensvärk. De satt i ungefär en minut i taget och kom var 10-15 minut. Men de var faktiskt inte särskilt smärtsamma, även om de absolut kändes. Däremot var de regelbundna, för i stort sett första gången.
Jag trodde verkligen att det var på G, men jag väckte inte Micke. Lika bra att någon av oss får sova. Mickes klocka ringde i alla fall klockan 06 och då gick jag upp med honom för att ta en tallrik fil. Hungern gjorde sig påmind. Försökte efter detta att sova lite igen, vilket jag lyckades med i ca 40 minuter. Ljuset gör att det är svårt att sova. Och de - ursäkta - förbannade fåglarna kvittrade så in i helsefyr, så det gick ju inte att få en blund mer. Älskar normalt fågelkvitter!
Det var bara att gilla läget och kliva upp. Tänkte att jag kanske kunde gå och lägga mig ett par timmar senare, men det har ju inte blivit av än, och nu är klockan snart 14 på eftermiddagen.
Jag har varit ute på en liten promenad. Inte så långt, men 2 km kanske. Gick även runt Maxi och köpte lite grönsaker så gör vi en skinksallad till ikväll.
Men jag hoppades verkligen på att värkarna skulle utvecklas den här gången. Istället avtog de under förmiddagen. Är så trött på detta hattande fram och tillbaka. Och att det inte blir några RIKTIGA värkar! Jag vill att det ska börja göra sådär jäkla ont så vi kan få vår bebis någon gång. Nu har vi ju ändå gått in i mars. Solen skiner, det är varmt och snön smälter. Vad väntar du på, lilla bebis? Kom igen nu, va - BRING IT ON!!!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)