Hinnsvepning

Ordet låter nästan lite otäckt. Men igår var jag hos barnmorskan igen. Allt var bra med bebis. Hon gjorde även en s.k hinnsvepning på mig. Man går in och retar hinnorna och livmodertappen. Det brukar trigga igång förlossningen. Detta gjordes kl. 13. Jag var då öppen 2 cm, och livmodertappen var väldigt mjuk och mogen.
Nästan omedelbart efteråt kände jag en mycket starkare mensvärk än tidigare. Ett par timmar senare började värkarna komma smygandes tillbaka. Ca 15 minuter emellan. De blev tätare och tätare och under kvällen (21-22-snåret) kom de med ca 5 minuters mellanrum. Så höll det i sig större delen av natten - vilket innebär att jag inte sovit så fasligt mycket.
23.10 hör/känner jag hur det klickar till och kommer att tänka på att det kan vara vattnet som går. Har nämligen hört att det kan klicka till precis innan. Hinner bara ställa mig upp och känner hur det kommer en liten flod. Dock trodde jag det skulle komma betydligt mer, men jag var tacksam att jag tagit på mig en nattbinda en halvtimme innan. Vankade omkring lite för att se om det kom mer vatten, vilket det gjorde lite då och då, men inga större mängder.

Jag gick sen och la mig på soffan då jag kände att Micke åtminstone kunde få sova. Jag pustade och stånkade mig igenom mina värkar som blev kraftigare och kraftigare och försökte samtidigt klocka dem. Runt 02 blev de tätare, ca 3 minuter emellan - för att sedan bli glesare igen. Vid 5-tiden gick det nästan 25 minuter emellan! Vilket på ett sätt var skönt, för då fick jag lite mer sömn..
Vet inte om de avtog för att jag låg ner. Men nu har jag i alla fall varit uppe och vankat omkring en stund och tagit en dusch. Ska väl äta lite frukost och sen ut på en promenad för att få igång värkarbetet igen.

Barnmorskan trodde i alla fall på bebis i helgen. Det gör jag med, bara värkarna kommer tillbaka (även om de gjorde jäkligt ont...) :D

Trevlig lördag på er!

Hej och hå, vecka 42...

Denna eviga väntan. En dag känns som tre...
Ibland undrar jag om bebisen någonsin vill komma ut. Kanske inte ens finns någon bebis där inne? Det kanske bara är jag som behöver lägga om kost och motion? Nä, skämt åsido. Men det är riktigt drygt nu. Tycker ändå jag provat det mesta. Både att vila igång förlossningen och att promenera igång den. Jag städar, springer i trappor, vilar, putsar fönster, äter ananas... allt det där som sägs sätta igång förlossningen. Men det är nog bara till att inse. Barnet kommer när det är redo.

Jag känner av förvärkar dagligen, alltid värst på kvällarna. Och varje kväll när man går och lägger sig undrar man - kommer det sätta igång inatt? Samma tanke kommer när man vaknar på morgonen och blir besviken över att man inte har ont någonstans - kommer det sätta igång under dagen? Kommer jag behöva ringa Micke på jobbet och säga att vi måste åka in?

Men nu känns det som om man har slutat hoppas. Just för att besvikelsen inte ska bli så stor.
Micke har varit ledig igår och idag. Så idag blir det ut i solen och njuta. Verkar vara gudomligt väder - en perfekt dag för bebis att titta ut till världen på, enligt mig.
Jag tror att man får försöka se till att ha saker inplanerade varje dag - så att dagarna inte blir så förbaskat långa och dryga. Och visst - det kan man göra när Micke är ledig. Men när jag är hemma själv en hel dag? Jag får/vågar inte gå så långt hemifrån själv och har heller ingen bil hemma. Så vad kan jag göra då? Inte mycket.

På fredag ska jag till barnmorskan igen. Önskar SÅ att jag slipper det besöket. Men om ingenting har hänt då så kommer hon att göra en s.k hinnsvepning på mig. Det retar livmodertappen och brukar i de flesta fall sätta igång förlossningen inom någon dag. Men som sagt - jag hoppas jag slipper och att det sätter igång innan.

Håll tummarna!

Nu är jag trött på mes-värkarna - BRING IT ON!!!

Nu har jag haft två kämpiga nätter. Natten till igår hade jag en hel del förvärkar. Känslan kan beskrivas som mensvärk (fast värre) samt smärta i ländryggen. Jag sov inte jättebra, men fick ändå tillräckligt med sömn så jag inte behövde sova under gårdagen. Förvärkarna lugnade ner sig lite under dagen, men under eftermiddagen/kvällen kom de tillbaka.
Natten till idag var helt klart värre. Somnade väl runt 23-snåret. Vaknade kl 01.20 och det var total LÖGN att somna om! Kände inget som gjorde direkt ont just då, utan det gick bara inte att somna. Två av tjejerna i föräldragruppen åkte under gårdagen in till förlossningen och födde varsin son. Så tankarna snurrade mycket kring dem skulle jag tro.
Men runt 04-tiden satte det igång att göra ont. Kändes lite annorlunda den här gången, kan dock inte riktigt sätta fingret på vad. Trycket nedåt var enormt, magen blev stenhård och smärtan kan fortfarande liknas vid mensvärk. De satt i ungefär en minut i taget och kom var 10-15 minut. Men de var faktiskt inte särskilt smärtsamma, även om de absolut kändes. Däremot var de regelbundna, för i stort sett första gången.

Jag trodde verkligen att det var på G, men jag väckte inte Micke. Lika bra att någon av oss får sova. Mickes klocka ringde i alla fall klockan 06 och då gick jag upp med honom för att ta en tallrik fil. Hungern gjorde sig påmind. Försökte efter detta att sova lite igen, vilket jag lyckades med i ca 40 minuter. Ljuset gör att det är svårt att sova. Och de - ursäkta - förbannade fåglarna kvittrade så in i helsefyr, så det gick ju inte att få en blund mer. Älskar normalt fågelkvitter!
Det var bara att gilla läget och kliva upp. Tänkte att jag kanske kunde gå och lägga mig ett par timmar senare, men det har ju inte blivit av än, och nu är klockan snart 14 på eftermiddagen.

Jag har varit ute på en liten promenad. Inte så långt, men 2 km kanske. Gick även runt Maxi och köpte lite grönsaker så gör vi en skinksallad till ikväll.
Men jag hoppades verkligen på att värkarna skulle utvecklas den här gången. Istället avtog de under förmiddagen. Är så trött på detta hattande fram och tillbaka. Och att det inte blir några RIKTIGA värkar! Jag vill att det ska börja göra sådär jäkla ont så vi kan få vår bebis någon gång. Nu har vi ju ändå gått in i mars. Solen skiner, det är varmt och snön smälter. Vad väntar du på, lilla bebis? Kom igen nu, va - BRING IT ON!!!!!

Självaste BF-dagen

Då vår dagen kommen. Dagen då det är tänkt att vi ska bli föräldrar, om allt går enligt planen. Dagen som man har ställt in sig på i 9 månader.

26 februari...................

Ingenting verkar hända vad gäller barnafödandet i alla fall. Så otroligt frustrerande!
Jag var hos barnmorskan idag på förmiddagen. Micke skjutsade mig dit innan jobbet. Allt såg bra ut - precis som vanligt. La inga direkta siffror på minnet, men blodtryck, blodvärde och hjärtljud var helt i sin ordning. Magen mätte 35 cm. En cm större än för två veckor sedan.
Bebis var busig. Det var inte lätt att lyssna på hjärtljuden idag, för bebis flyttade på sig hela tiden :) Mammas lilla bus! Men till slut så fick vi höra att det slog bra.
Jag vägde mig som vanligt också. Idag var jag övertygad om att jag åtminstone borde gått upp ett kilo. Kanske till och med två. Men nä, jag hade gått NER ett kilo sedan sist. Obegripligt, det där. Men jag klagar inte :)

Hade tänkt mig en promenad hem, i hopp om att trigga igång förlossningen. Jag hann inte gå mer än 150 meter så mötte jag min pappa som kom körandes på vägen. Han bor i Nybro normalt, men hade ärenden inne i Kalmar. Han tyckte jag var alldeles för långt hemifrån, och tyckte absolut inte jag skulle GÅ hem. Så det blev skjuts. Men jag tog en promenad när jag kom hem istället. Runt Skälby - och det innebär ändå 3,5 km ungefär. Blev dock rädd när jag var som längst hemifrån. Vad gör jag om vattnet skulle gå och värkarna skulle sätta igång? Det var kallt, blåsigt och blött överallt. Jag hade ju omöjligt kunnat gå hela vägen hem i det läget. Hade väl fått ringa efter taxi.
Men vattnet gick inte, och värkarna var bara lätta under promenaden, så det gick bra. Dock tror jag inte att jag ska gå så långa promenader själv. Får nog nöja mig med att hålla mig runt kvarteret hemma.

Till middag blev det pannkakor. Det var evigheter sedan jag åt det, så jag blev riktigt sugen. Därefter vilade jag en stund och sen bakade jag bullar och sockerkaka. Har även hunnit med ett antal telefonsamtal. Ett med svärmor, ett med mamma och ett med en väninna. Alla tre undrade hur jag mådde och om jag trodde det skulle bli ett punktligt barn.
Men det verkar inte så. Nu är det bara knappt 5 timmar kvar på detta dygnet, så det vore väldigt konstigt om jag skulle hinna klämma ut bebisen idag.

Men imorgon kniper jag igen! För då fyller min svåger år, och jag VILL verkligen att vårt barn ska ha en egen födelsedag! Är ju bara så typiskt att jag har en tvättid imorgon. Det innebär att jag kommer att springa en massa i trapporna, så det skulle ju inte förvåna mig om det sätter igång förlossningen bara för att jag inte VILL det imorgon. Får strunta i tvätten. Hoppas på att det finns en tid på torsdag istället, kanske. Jag får kolla upp det :)

Nu ska jag ta mig en kvällsmacka - och Micke får väl njuta av en nybakad kanelbulle. Gjorde dem inte glutenfria denna gången - är ändå inte så förtjust i bullar :)
Ny dag imorgon, med start på övertid. Får se hur det går :)

www.vi2blir3.blogspot.se

Alldeles för många deppdagar!!

Nu tycker jag att jag börjar bli allmänt sur, tvär och deppig! Vill bara få ut barnet, men jag vet - det är inget som jag kan styra över.
Ändå sitter man och googlar på sätt att starta förlossningen - och testar även vissa saker... såklart utan resultat.

I förrgår hade jag en sån där riktig deppdag. Ingenting var bra. Till på köpet så jobbade Micke, så jag var själv hemma hela dagen. Idag är det samma sak - trots att han är hemma. Tror att han undviker mig lite, för jag har varit lite småelak och hugger lätt. Inte min mening egentligen, men jag ÄR faktiskt på dåligt humör.
Att gå med smärta nästan hela tiden tär på en. Dels är det förvärkar som oftast kommer om kvällarna. De gör riktigt ont när de kommer och gör då ont både i nedre delen av magen och i ryggslutet. Men om dagarna har jag även den förbannade värken som känns som mensvärk. Helt normalt, säger alla. Ja, det är väl möjligt, men det är jobbigt att gå med dag ut och dag in. Inte konstigt man blir på dåligt humör.

I morse blev jag väckt av fågelkvitter. Underbart. Solen sken och det var flera plusgrader. Såg framför mig en promenad ute på Stensö eller liknande. Kanske kunde vi ta med lite kaffe och sitta och njuta en stund. Men nähä - solen bestämde sig för att gå i moln och det blev igenmulet innan klockan hunnit bli 10. Så klockan 10 var min dag förstörd.
Det kanske låter löjligt i era öron, men man är inte sådär glad nuförtiden. Vissa dagar är jag jätteglad och uppåt. Men deppdagarna kommer alldeles för ofta.

Åhh, vad jag längtar till förlossningen drar igång. Imorgon är det beräknat att vi ska bli föräldrar. Men jag tvivlar...

Vi är redo!

Ja, vi är redo. Så redo man kan bli i alla fall. Men jag vet inte om man någonsin blir helt redo för att bli föräldrar. Det är nog en uppgift som man växer in i, skulle jag tro. Men vi har i alla fall allt klart hemma - och längtar så efter bebisen!

Spjälsängen är monterad, bäddad och inflyttad i sovrummet.
Barnvagnen (blev en Brio Happy) är hämtad och monterad.
Babyskyddet till bilen är hämtat (fick det på köpet när vi köpte vagnen).
Alla bebiskläder är tvättade och invikta i garderoben.
Napparna är kokade.
Förlossningsplanen är skriven.
BB-väskan är packad (bara mobilladdare och ett par andra saker som ska med, men som inte kan läggas ner förrän vi åker in).
Skötbordet är på plats.
Blöjor, tvättlappar och andra hygienartiklar är köpta.

Vi väntar nu bara på vår älskling. Varje dag är en evig väntan - och det lär det vara ett tag till. Det ÄR faktiskt en vecka kvar till BF, men jag önskar så att förlossningen kunde dra igång lite tidigare.
En nyfunnen vän - Annika från föräldragruppen - fick sin son i lördags. Även hon var förstagångsföderska, och jag blev så glad att få veta att inte alla förstagångsföderskor går över tiden! Så hoppet lever.
Jag har i alla fall sagt till bebis idag att h*n har en vecka på sig - sen stänger detta maghotellet! Hoppas bebis lyssnar på mamma.

Det är fortfarande en väldig aktivitet i magen. Särskilt om kvällarna. Man kan sitta och titta länge och se hur det böljar, guppar och hoppar till. En häftig syn, men jag måste säga - det är inte så bekvämt. Måtte bebis fortfarande vara fixerad.

För någon vecka sedan var jag rädd att bebisen kommer vara extremt stor vid förlossningen. En klump på 6 kg! Jag var helt övertygad om det. Men nu har jag känslan av att det är tvärt om, att bebis kanske är mindre än "normalbebisen". Och om bebis är mindre än normalt - är det då vanligt att man går över tiden, för att bebis ska växa till sig lite mer?
Hmm, ja inte vet jag. Jag får fråga min barnmorska om det på tisdag nästa vecka, om inte liten har tittat ut till dess, vill säga.

Redo för myskväll!

Det är väl ingen som kunnat undgå att det är Alla Hjärtans Dag idag? Personligen tycker jag att det är en mycket mysig dag. Såg en äldre herre (säkert över 80 år) komma gåendes med en stor bukett röda rosor. Blev så lycklig av att se detta. Han skulle säkert ge dem till sin fru som väntade där hemma. Gulligt!

Micke och jag brukar inte göra något superstort av denna dagen. Jag brukar få blommor, jag brukar köpa något litet till Micke och sen brukar vi laga något lite extra gott till kvällen.
I dag var jag och köpte tre vackra röda rosor till min älskade man. Och jag fick 20 röda rosor av honom. Plus belgisk choklad. Vi ska nu ut och äta på Hanssons Krog. Vi unnar oss det idag, och jag har faktiskt längtat hela dagen.

MEN. Jag tycker inte att det ska behövas en särskild dag för att människor ska kunna visa sin kärlek och uppskattning för varandra. Det ska man kunna göra vilken dag på året som helst. Själv anser jag att både Micke och jag gör det. Men jag kan ärligt säga att det är inte ofta Micke kommer hem med blommor, sådär bara för att han känner för det. Utan blommor får jag när det är något speciellt - födelsedag, årsdag, alla hjärtans dag eller andra betydelsefulla dagar. Men vi visar vår kärlek ändå, och det är mycket viktigt. Kramar, pussar, små viskningar. Och det allra viktigaste - att säga orden "jag älskar dig". Det har i alla fall kommit att betyda väldigt mycket för mig.

Jag hoppas att alla har haft en mysig dag, för det har jag haft. Nu bär det snart av till stan för middag, som sagt. Hoppas att ni får en mysig kväll, för det ska vi ha.

Jag denna afton (v. 39). Tråkigt med svart, men en svart mammaklänning är det som är mest gångbart. Passar till alla tillfällen :)