Ett omtumlande år närmar sig sitt slut

Jaha, mina vänner. 2012 börjar nu gå mot sitt slut. För mig har det faktiskt varit ett ganska omtumlande år, med mycket känslor. Både positiva och negativa.

Året började väl rätt okej. Men i februari blev min farmor dålig och vi fick beskedet att hon hade cancer. En slags sorgeprocess satte igång inom mig, då jag visste att hon inte skulle leva så länge till.

I slutet på mars fick jag och mina kollegor veta att vi inte skulle ha kvar jobbet i Kalmar. Om vi inte valde att flytta till Göteborg så skulle vi bli uppsagda, men vi skulle jobba augusti ut. Detta kom som en chock, även om det varit väntat. Ingen vill bli uppsagd på det sättet.

I mitten på juni stod jag med ett positivt graviditetstest i handen och grät glädjetårar som aldrig tycktes ta slut. En fantastisk resa full av kärlek och längtan tog fart. Tänk att man kan älska någon så högt, innan man ens träffat personen i fråga.

Sista augusti slutade jag jobba, och tyckte att det skulle bli skönt att gå hemma resten av hösten.

I oktober hände det värsta som drabbat mig hittills - min älskade farmor togs ifrån mig. En person som jag älskat och värderat högt, som lärt mig vara stark och tro på mig själv. En person som jag för alltid kommer att se upp till. Här började jag må ganska dåligt. Jag kunde inte glädjas fullt ut av mitt växande barn, av att vara gravid. Jag sörjde - och sörjer såklart än - och jag kände att jag inte kunde få vara glad, just för att farmor var borta.
Men som alla andra sa till mig: farmor älskade detta lilla barn, och ville såklart att jag skulle glädjas åt det, ta hand om mig själv och barnet. Självklart är det så! Men det är inte alltid så lätt att förstå det självklara.

Ikväll väntar festligheter med goda vänner, vilket ska bli mycket trevligt. Man kan nog inte avsluta året bättre, än med kvällens sällskap och god  mat och dryck (givetvis alkoholfri för min del).
Jag har som sagt förlorat en kär person, men jag kommer i början av 2013 att få en ny liten person att lära känna och älska. Och jag vet att farmor finns där uppe, hon sitter som en skyddsängel och vakar över oss.

Jag tackar för detta året, för min familj och mina vänner, för de nya människor jag fått lära känna och ser fram emot ett nytt år och nya människor. Men framför allt ser jag fram emot att få hålla mitt barn i mina armar, och att få älska och beskydda det så långt jag bara förmår.
Längtar efter mitt nya liv som mamma, längtar efter 2013!

GOTT NYTT ÅR!!

Och så var julen över...

Tänk vad mycket man förbereder inför julen, och så är den över på 3 dagar! Men visst, man har fortfarande myset kvar hemma även om jag inte kan låta bli att tycka att det känns lite tomt. Det är en viss känsla som saknas.
Vår jul har i alla fall varit jättebra. Julafton delar vi upp mellan våra familjer - min i Nybro och Mickes i Torsås. Det är skönt att inte behöva stå med allt själv vid jul, utan att hjälpa mamma och svärmor med det de beöver hälp med istället. Men jag kan ändå inte låta bli att se fram emot den dagen då vi kan ha julafton hemma, för båda våra familjer, så man slipper farandet fram och tillbaka. Men vi behöver ett större boende innan det kan ske :) Våra 74 kvm är lite litet för de tillfällen då bådas våra familjer kommer, för då är vi 17 personer...

Igår var jag hemma i Nybro och hjälpte till med farfars lägenhet. Nu ska han få flytta till ett annat boende vid årsskiftet, så allt i lägenheten ska gås igenom och sorteras. En del ska slängas, en del ska skänkas, en del ska sparas till farfar och en del delas upp mellan oss andra familjemedlemmar. Det tar tid att gå igenom allt, och mycket ska diskuteras med de övriga.
Nu hoppas jag bara på att farfar får det bra i sitt nya boende och att han kommer trivas.

Bebisfronten då? Jodå, det är bara bra. Enligt vad jag har läst så ska bebisen sova 90-95% av tiden på ett dygn, men det kan inte stämma med vår bebis. Ibland känns det som att det är konstant aktivitet. Fast det är det ju såklart inte, men det är ofta. Sparkarna och kullerbyttorna känns mer och mer och kan ibland både vara obehagliga och göra ont.
Blivande mormor har känt sparkarna och blivande pappa känner sparkar varje dag nu. Häromdagen la han örat mot magen, och fick sig några rejäla sparkar från bebisen. Han pratar med bebisen och klappar på magen. Det är så mysigt!
Det värsta med all aktivitet i magen just nu är att den mest aktiva perioden är efter midnatt, när man försöker sova! Så jag har rätt så mycket vakentid innan jag får sova för mitt lill* hjärta. Men det är det såklart värt!

Mitt uppe i "julstöket"

Många stressar runt. Många har panik och ångest och glömmer att stanna upp och bara njuta. Många kallar det för julstök, men det är ett "stök" som jag inte skulle vilja vara utan.
Julen är något av det bästa på året. Om man frågar mig. Inte just det här med julklappar då, kanske. Utan allt mys runt omkring. Man ser att folk har det så fint i sina fönster med ljusstakar och stjärnor när man är ute på promenad. Jag julpyntar lägenheten, det är tomtar överallt. Ljus byts ut mot röda, dukar byts också ut till röda och med tomtemotiv. Gammaldags bonader hängs upp på väggarna. Vi klär granen. Till första advent bakas det lussekatter och pepparkakor. Lite senare gör jag julgodis i olika varianter. Skinkan kokas och griljeras. Och allt medan julmusiken hörs i hela lägenheten. Här tänder vi mycket ljus om kvällarna och bara myser.
It´s the most wounderful time of the year... :) Alla (de flesta i alla fall) är vänliga, främlingar önskar en god jul, håller upp dörren lite extra länge om man är på väg mot dem (vilket i och för sig kan ha att göra med att jag är gravid också...). Men det känns så härligt på något sätt.
Sen har vi det här med julklappar. Det är också roligt, men det är inte det som julen handlar om. Jag tycker det är roligt att få ge saker. Jag tycker det är roligt att få slå in dem i vackert papper, med snören om. När man sedan kan lägga dem under granen känner man sig faktiskt ganska nöjd med sig själv.
Men det viktigaste med julen är att man umgås med sina nära och kära. Jag har förlorat en kär person under hösten. Första julen utan farmor kommer säkert att bli annorlunda. Men jag har en underbar familj att fira julen med, vilket jag är så tacksam för.

Just denna decembermånad har dock varit lite speciell. Jag har velat göra allt på en och samma gång, vilket jag märkt inte fungerat. Normalt sett har man ju jobbat, men nu går man hemma och bara velat få allt klart på en gång så man kan njuta av det sen. Allt är klart här hemma nu, men det har tagit sin tid. Jag behöver mina pauser och min vila. Sen behöver jag också komma ut (utan att det handlar om julklappsjakt eller julblommsinköp eller något liknande). Jag tar fortfarande mina dagliga promenader, men märker att jag nog får börja trappa ner. I alla fall gå kortare promenader. Idag har jag gått 5 km totalt sett, och det gör faktiskt att förvärkarna blir värre under själva promenaden. Måste lyssna på kroppen.
5 km kanske inte låter så långt, det hade det inte varit normalt sett. Men för en kvinna som är gravid i 31:a veckan är det faktiskt en bra bit.
Bebisen verkar gilla julen i alla fall. Finns ingen ände på alla övningar h*n utövar där inne i magen. Sparkar, kullerbyttor, boxning och gud vet allt. Det värsta är väl att det är mest nattetid. Allt för att hålla mamma vaken och för att hon ska vara helt slut om dagarna.

Idag har jag i alla fall varit på stan och lunchat med tjejerna i föräldragruppen. Mycket, mycket trevligt. Ser redan fram emot nästa träff och hoppas på att den innehåller lika mycket skratt och förstående stöttningar som idag :)
Nu är det dags att traska bort till Maxi för att handla. Micke och jag har som en tradition att ha vårt egna lilla minijulbord strax före julafton. I år blir det på lördag kväll. Så nu ska jag handla för det, och Micke hämtar upp mig med bilen på väg hem från jobbet så jag slipper kånka hem allt själv.
Ha en mysig kväll i decembermörkret. Tänd mycket ljus, varva ner och njut!

Inställd Ullaredsresa

Jag som längtat så efter att åka till Ullared. Vi hade sedan länge planerat in att åka den 11/12, men vad hände då? Då drog snökanonerna in över landet, och vi vågade inte åka. Jag vet ju att det inte är värt att riskera livet på vägarna för att få komma till Ullared, men jag hade verkligen längtat! Vi skulle ju köpa bebisgrejer. När vi tog beslutet på måndagskvällen att inte åka så förvandlas jag till något av en femåring som gråter över den förlorade resan. Micke blev irriterad på mig, men det här med hormoner kan inte alltid hjälpas. Jag hoppas att jag får må så bra i januari att vi kan åka då istället.
Normalt sett älskar jag snö, men just i måndags kväll och under tisdagen skydde jag den som pesten! Just nu hoppas jag bara att den ligger kvar över jul och nyår. Det är ju så ljust och fint ute!

Idag har jag varit hos barnmorskan och kollat läget. Mammas lill* älskling växer på bra och ligger precis mitt på kurvan. Hjärtat slår med 150 slag/minut. Dock fick BM jaga bebisen lite för att kunna lyssna på hjärtat. Ligga still är inte bebisens starka sida, haha :)
Alla värden var bra, både för bebisen och för mig - förutom mitt blodvärde som fortfarande envisas med att ligga en bit under 100-sträcket. Så det blir till att ta mer järntillskott. I övrigt en exemplarisk graviditet hittills, vilket känns skönt då det vittnar om att jag lever sunt med kost och motion :)

I morse gick jag upp tidigt. Det är ju Lucia och då tittar jag alltid på Luciamorgon på tv och tänder ljus. Tänk alla små söta barn som lussar i skolor och på dagis. Om något år får säkert Micke och jag gå till dagis och titta på vårt barns första luciatåg *längtar och drömmer mig bort*.
Barn och luciatåg är då något visst. Sprida ljus och glädje. Underbart! Och vad är härligare än oskyldiga barnaröster som sjunger julsånger? <3

Snart slutar Micke jobba, så då blir det middag, och sen bär det av till stan för att reka/köpa julklappar. Troligen ska vi också beställa vagnen till bebisen så man har det gjort.

Graviditeten - en skönhetskur?

Alla (läs många) säger att man skiner under graviditeten. Håret är perfekt, det blir tjockt och fint eftersom man inte tappar något. Hyn är alldeles underbar, len och mjuk. Naglarna blir hårda och växer fortare.
Men hur kommer det sig då att jag känner mig som ett skalligt sandpapper med lövtunna naglar? Efter allt man går igenom i en graviditet tyckte jag att man åtminstone kunde få uppleva denna "skönhetskur". Men icke. Ja, jag vet - det är så olika för alla. Sen till på köpet så är det vinter. Vid den här tiden brukar jag ha väldigt torr hud, och tappa mycket hår. Vad gäller naglarna så vet jag inte. Jag har alltid varit en riktig nagelbitare och har haft superkorta naglar, så kvalitéten på dem kan jag inte säga något om. Nu växer naglarna jättefort, men är extremt tunna och sköra. De är långa och fina, men jag måste hålla på med många lager lack så att de blir lite hårdare. Något jag gärna gör, då jag gillar mina nya naglar :)

Men jag klarar mig utan att se vit ut i ansiktet och på benen för att jag är så torr. Jag klarar mig utan självsprickor ovanpå händerna och på fingrarna. Jag klarar mig också utan de torra armbågarna som tröjan liksom FASTNAR i, för att de är så extremt torra och spruckna. Ont gör det ju också.
Jag smörjer och smörjer med feta hudkrämer flera gånger om dagen, men det verkar inte hjälpa. Det handlar väl om envishet.

Men jag undrar... om det hade varit sommar när jag varit i detta stadiet av graviditeten - hade det varit annorlunda då? Hade det glänst om mig? Ja, jag försöker intala mig det.
Men jag har min man, han älskar mig, talar om hur fin han tycker jag är. Får höra det dagligen. Han klappar på magen och pratar med bebisen, som då sparkar till svar. Det är så mysigt och berör ett blivande mammahjärta.

Nu ska jag snart bylsa på mig en massa kläder och gå ut i det fina vädret. Hoppas de har sandat gångbanorna, för det hade de inte gjort igår.

Ha en trevlig fredag och helg! :)

Orken saknas...

Nu har det gått en tid sedan jag bloggade sist. Ber om ursäkt för det. Men jag något vansinnigt trött. Jag orkar inte med mer än det som "ska" göras dagligen, så som gå upp, äta frukost, bädda, göra sig i ordning, ta en kort promenad, laga middag etc. Men med ett blodvärde som ligger långt under det normala/önskvärda så blir det väl på detta vis.

De senaste dagarna har gått åt till att adventspyssla här hemma. Att få upp ljusstakar, stjärnor, nya julblommor, byta gardiner, baka lussekatter (vanliga och glutenfria) och pepparkakor har gjort att kraften tagits ifrån mig helt. Lägg sedan till förvärkar, foglossning och en vild bebis som gör att man tvunget måste ta pauser med jämna mellanrum, så förstår man att allt tar sin lilla tid. Det får bli som det blir helt enkelt, men idag är det första advent och myset och lugnet har infunnit sig i vårt hem.

Jag vaknade som vanligt tidigt. Låg kvar i sängen en stund men bestämde mig sen för att gå upp och titta på adventskalendern. Micke sov vidare. Han har varit i Stockholm på utbildning i veckan och har ännu inte fått tid att sova ut en morgon, så den fick han idag. När han vaknade kröp jag ner igen, efter att ha unnat mig envarm dusch och kur med härliga hudkrämer peelingar. Bebisen var vaken och Micke kände för första gången sparkarna! Det var så mysigt, svårt att beskriva. Bebis bjöd på många sparkar, och rejäla sådana. Jag har ju känt sparkar länge, men bebisen har varit som mest livlig de stunder då Micke inte varit hemma. Men nu så, nu blir det bara mer och mer.

Under veckan har det varit jul på slottet. Det är något av en tradition att gå dit, även om det är i stort sett samma saker varje år. Men jag tycker man kan stödja dessa lokala händelser. Jätteroligt att slottet utnyttjas! Detta året var det dock lite jobbigare att gå omkring. Det är höga trappsteg och mycket gående. Men man behöver som tur är inte gå så fort.
Under veckan har jag också börjat må väldigt illa till och från. Somliga stunder pendlar man mellan soffan och toan. I början av veckan trodde jag att jag åkt på vinterkräksjukan, men jag tror inte det är det. Lustig vinterkräksjuka i så fall, som kommer och går - som dyker upp väldigt plötsligt och som kan försvinna lika fort. Det är nog som min vän Susanne sa - livmodern kan trycka på diafragman, och då kan man må illa.

Men det som är jobbigast just nu är tröttheten och förvärkarna. Jag tar både järntabletter och dricker blutsaft på inrådan av barnmorskan, så jag hoppas verkligen att värdena ska stiga snart. Det andra jobbiga är förvärkarna. Och botet för det är V I L A. Suck. Jag måste ta det lugnt. Inte gå för långa promenader. Inte stå eller gå för länge. Ta pauser. Lika bra att lyssna på kroppen och på vad barnmorskan säger. Vi ska inte ha någon prematur födsel här, inte!

Ikväll blir det väl en liten tur till stan för att gå på julskyltning :)
Hoppas att ni alla får en mysig första advent.