Träff med föräldragruppen

I onsdags var vi på den första "föräldraförberedande träffen". Jag väljer att kalla det för "föräldragruppen". Mycket enklare.
Jag har faktiskt sett fram emot dessa träffar. Dels för att de ska bli intressant och roligt att få lära sig lite om den stundande förlossningen, de olika bedövningsmöjligheterna, andningen mm, men dels också för att få träffa nya människor. Människor som befinner sig i samma situation som en själv.
Vår grupp består av totalt 5 par, som alla väntar sitt första barn. Vi är alla beräknade ungefär samtidigt, från 22/2-2/3 har jag för mig.
På den första träffen fick vi presentera oss lite kortfattat, vi tittade på en liten film om andning, (s.k andningsprofylax) och på en om förlossning.
Sen delade barnmorskan som håller i träffarna in oss i två grupper. Kvinnorna för sig och männen för sig. I grupperna diskuterades frågor som
"Hur kändes det när ni fick veta att ni skulle ha barn? Vilka frågor dök upp?"
"Har du förändrats eller förändrat något i ditt liv under graviditeten?"
"Hur tror du livet/jobbet/omgivningen kommer att påverkas när ni får barn?"
"Hur planerar ni sista tiden innan barnet kommer?"
"Hur kan man förbereda sig för att bli förälder?"
etc, etc...
Jag måste säga att vi kvinnor kom överens väldigt bra. Ingen verkade svår att ha att göra med, så det här kan nog bli bra :)
Micke sa att han fick samma känsla bland männen. Alla är förväntansfulla och mycket diskuterades utöver de frågor som "egentligen" skulle diskuteras. Exempelvis krämpor, inköp, om man tagit reda på kön osv.
Nästa träff är på tisdag, och då är det "studiebesök" på förlossningen och BB. Det ser jag fram emot! Kan kanske vara kul att veta hur det ser ut där innan man anländer som en brölande flodhäst som har värkar. Då är man nog inne i dimman.
Idag har jag börjat med något som heter Blutsaft. Det är istället för järntabletter. Många säger att det luktar och smakar vedervärdigt. Men jag tycker faktiskt inte att det var så farligt. Är ju inte ett helt glas man ska bälja i sig, utan mer som en hutt.
Väljer i varje fall blutsaften framför järntabletter, eftersom de gör en så hård i magen. Hoppas nu att värdena kommer bli bättre, så jag slipper denna vansinniga trötthet och orkeslöshet.
Men nu är det fredagkväll och älsklingen kommer snart hem från jobbet. Då bär det av till svärföräldrarna. Imorgon är det barnkalas för min svågers bonusdotter som fyllt 10 år i veckan. Imorgon kväll ska vi gå på "Fasor och Illdåd" på Kalmar Slott. Lär väl bli halvt ihjälskrämd av alla historier :)
På söndag är det husvisning. Så helgen är fullspäckad känns det som.
Önskar alla en trevlig helg!

Besviken på Babyproffsen!

När jag och Micke var på Babyproffsen i Kalmar första gången för att titta på vagn så var vi mycket nöjda med bemötandet och servicen. Ägaren kom fram och frågade om vi ville ha hjälp. Vi bad att få titta runt lite själva först. När vi hittat en vagn som intresserade oss kom han tillbaka och demonstrerade vagnen och svarade på alla våra frågor. Ett proffsigt sätt att hantera kunder. Vid fråga om leveranstiden sa han 2 veckor. Som allra längst kan det ta 3 veckor. Minns att jag reagerade på att det var kort tid, men jag litade såklart på vad han sa.

Igår var vi inne igen och det var en ensam tjej som jobbade. Hon kom inte fram och frågade om vi ville ha hjälp, utan när vi undrade något fick vi gå till henne. Hon kändes inte särskilt trevlig och verkade inte överlycklig över att ha oss där. Vi var även de enda kunderna i affären. Jag hade några frågor till henne, men hann bara ställa ett par av dem, innan hon lämnade oss själva (???).
Vi tittade runt på lite av de andra produkterna i affären efter att vi tittat på vagnen. Under tiden kommer det in en tjej och det blir ett jäkla tjatter i hela lokalen. Förstod efter en stund att det var någon slags försäljare som reser runt mellan olika kedjor. De kände varandra, men "inom jobbet". Jag ställde mig ett par steg ifrån dem för att visa att jag ville ha lite hjälp. Ingenting hände. De fortsatte att tjattra på om sitt (icke jobbrelaterade grejer). Jag småtrampade på stället och började bli otålig. Drog mig närmare dörren ut för att se om hon reagerade och kanske skulle undra om jag hade någon mer fråga. Men nej då. Tillslut fick jag avbryta dem mitt i deras prat och fråga hur lång leveranstiden är på deras vagnar (tänkte att det är bäst jag frågar en gång till). Svaret blev 4-6 veckor. Det är många fler veckor än vad vi fick höra från början. När vi ifrågasatte hur han från förra besöket kunde sagt 2-3 veckor fick vi svaret "han hoppades väl på det". Vad är det för jäkla svar? Och hur kan man bära sig åt på det viset?
Nu skulle vi väl inte ha väntat fram till 2 veckor innan beräknad förlossning med att ha beställt en vagn ändå, men det kanske finns de som hade gjort det. Då hade man stått där med barn utan vagn. Jag kan ju bara tala för mig själv - men jag hade INTE varit glad åt det!

Nej du, jag är riktigt besviken på Babyproffsen. Ska man ta så bra betalt för sina produkter så får man nog jobba lite mer på sin kundservice och kundbemötande. Man beter sig banne mig inte hur som helst! Det blir nog till att köpa vagnen någon annanstans - på nätet exempelvis!

Jag tror fortfarande att det är en tjej

Besöket hos barnmorskan i torsdags gick jättebra. Magen mäter som den ska, ligger precis på kurvan! Vi lyssnade även på hjärtljuden - och vilken häftig upplevelse! Man hörde barnets hjärta slå i hela rummet! Och det slog bra. 148 slag/minut, vilket är ganska högt, då det normalt bör ligga mellan 130-150. Somliga säger att flickor har högre hjärtfrekvens än vad pojkar har. Dock är det ju mycket annat som spelar in, t ex hur mammans puls är vid mätningen, om barnet är vaket eller inte etc. Men jag har hela tiden haft känslan av att det är en liten tös vi väntar, medan Micke fortfarande tror att det är en pojk. Men det visar sig ju ganska snart. Och vilket som är precis lika välkommet. Såklart!

Barnmorskan gav oss papper med telefonnummer och annan information som kan vara bra att ha. Hon var jättesnäll, mjuk och trevlig, vilket känns superbra då det är henne vi ska ha resten av tiden. Hon (Marie) visade numret till förlossningen och sa att om jag känner att förlossningen sätter igång, vattnet går eller något sådant så måste vi ringa dit. Kändes lite overkligt. Det känns ändå som om det är läääänge kvar tills det är dax, men det är ju faktiskt bara drygt 3 månader, och man vet ju aldrig när den lill* bestämmer sig för att titta ut.

Bebis mår alltså utmärkt, dock var mitt blodvärde ganska lågt. Det ska ligga på 120 åtminstone, men jag hade 96. Så det blir väl järntabletter som får råda bot på det. Kan ju i alla fall förklara den trötthet som jag känner. Inte konstigt man inte orkar så mycket som man gör normalt sett.
Denn söndag blir i varje fall väldigt lugn. Har väl tagit ut mig lite för mycket de två senaste dagarna, så jag har mig själv att skylla att jag har ganska ont av foglossningen idag. Blir väl en liten promenad framöver i alla fall :)
Trevlig söndag!

Reaktioner på externa ljud

Ja, nog kan man säga att lill* bebisen reagerar på ljud utanför magen! Häromkvällen var det hockey (HV-Timrå) och eftersom min käre man är hockeyfantast (och håller på HV) så skrek ju han av glädje när de lyckades få in ett av sina mål. Vid den tidpunkten var bebisen vaken, vilken h*n brukar vara runt 21-tiden på kvällen. Dock var det inte så där värst livligt i magen. Men detta plötsliga, höga ljud gjorde att bebisen spratt till och gav en rejäl spark som träffade mig rakt på blåsan. Jag hoppade till eftersom jag höll på att kissa på mig, haha :)
Stackars barn, som blev så rädd. Men efter lite klappande på magen så lugnade h*n ner sig igen.

Det är fortfarande ett mycket aktivt barn. Mycket rörelser och sparkar. Igår kväll undrar jag om inte min lill* inneboende hade lite hicka. Det var korta små "hugg" som kom väldigt tätt. Kändes inte som sparkar.

Igår var vi på farmors urnsättning. Det var jobbigt, då det rev upp de gamla såren igen. Det har gått drygt 6 veckor sedan hon lämnade oss. Jag saknar henne något fruktansvärt. Ju längre tiden går desto mer inser man att man inte kommer att få träffa henne mer. Men avslutet med urnsättningen var väldigt fin, och det är skönt att ha det gjort. Nu har vi en plats att gå till för att sätta blommor och tända ljus.
Stackars farfar, mitt hjärta höll på att brista när jag såg honom bära urnan igår. Det var svårt för honom, men han ville gärna göra det. Undrar vilka tankar som rörde sig i hans huvud då.
Men vi finns för dig, lille farfar.

Senare idag ska vi på besök hos barnmorskan igen. De kommer väl att ta lite prover och sådant, samt mäta magen och lyssna på hjärtljuden. Hoppas allt kommer att vara som det ska. Men det är det säkert. Nu när jag gått in i vecka 26 så ska jag gå till BM var tredje vecka ungefär. Och sista månaden blir det varannan vecka. Så nu blir det mer regelbundna kontroller.
Berättar mer om dagens BM-besök imorgon :)

Fasansfulla mardrömmar!

Något jag känner att jag lätt hade klarat mig utan under graviditeten är alla dessa mardrömmar och andra lustigheter som våldgästar mitt sinne nattetid. Enligt vad jag har hört så är det vanligt med mardrömmar periodvis under graviditet, men nu börjar det gå för långt.

Vissa nätter drömmer jag "verklighetsdrömmar", alltså sådant om mig själv eller de personer i min närhet som drabbas av tråkigheter. Sjukdommar, dödsfall, mord och jag vet inte allt. Ibland är drömmarna mer på en slags fanasy-nivå, med påhittade figurer, rymdvarelser och annat otäckt. Det är skoningslösa drömmar som gör att jag vaknar upp helt kallsvettig och oftast behöver gå upp en runda i lägenheten för att lugna ner mig lite. Efter det är det såklart svårt att somna om igen, vilket gör att dagarna kan kännas lite tunga ibland.
Vissa drömmar handlar även om förföljelse, alla jagar mig och stressar mig. Då handlar det om de som står mig närmast. De kan då komma med olika negativa påståenden om graviditeten och annat tråkigt. Det känns konstigt att drömma de drömmarna, för alla i min närhet älskar mig och stöttar och vill hjälpa till med allt som kan tänkas dyka upp.

Ibland kommer jag ihåg drömmarna, och ibland kommer jag bara ihåg dem precis när jag vaknat. Så tänker jag att jag ska komma ihåg drömmen till på morgonen och berätta för Micke om den. Men när morgonen kommer så finns det bara små brödsmulor kvar av hela drömmen.

Ja, ja. Det blir nog bra hoppas jag. Än så länge har jag i varje fall inte drömt något otäckt om bebisen, tack och lov. Däremot - när jag var i vecka 20 drömde jag att bebisen föddes. I drömmen var jag heller inte längre gången än 20 veckor, men bebisen var ändå lika stor som en bebis vid fullgången graviditet. Jag kommer ihåg drömmen och vet att det första jag sa till Micke efter förlossningen var att "nu åker vi hem till farmor och farfar, så hinner ju farmor få träffa barnet!". Antar att det hade med den inre, opåverkbara stressen om att farmor troligen skulle hinna gå bort innan barnet föds. Farmor dog ca en vecka efter denna drömmen.

Det är nu drygt en månad sedan hon lämnade oss. Sorgen är mycket påtaglig, även om jag har lärt mig att hantera känslorna på ett annat sätt. Jag känner också att jag kan glädjas åt mitt barn nu igen, utan att känna det där dåliga samvetet.

Igår gick jag in i vecka 25 och enligt babycenter.se är bebisen nu ca 34 cm lång och väger ca 660 gram. Tiden går trots allt rätt så fort just nu. Största problemet är att hitta en vinterjacka, för snart spricker väl den vanliga jag har. Men jag hittar ingen på H&M! De har bara en sort, och den tycker jag ser hemsk ut! Får väl bli till att beställa på nätet, men vill ju helst prova först! Jag får väl i värsta fall skicka tillbaka den om den inte passar, men sådant krångel!!

Inte mer bebiskläder i strl 50, tack!

Bebiskläder är ju ett kapitel för sig. Det finns ju så otroligt mycket fina kläder. Visst, mycket går i rosa eller blått, men det finns faktiskt en hel del som är s.k könsneutralt idag, vilket jag uppskattar. Jag går ofta och tittar i affärerna om jag ändå är på stan, och kan man inte motstå frestelsen av att köpa vissa plagg. Men när vi var hemma hos mamma och pappa sist, fick vi med oss en stor kartong med nyinköpta babykläder. Den blivande mormodern kunde inte hålla sig längre. Så nu har vi massor med söta babykläder! Tror faktiskt inte att vi behöver fler i storlek 50, de små bebisarna växer ju ur det så otroligt fort!
Jag får nog säga till bebisens mormor och farmor att inte köpa mer i strl 50, utan att i så fall köpa nästa storlek. Det känns som om tiden kommer att gå jättefort när bebisen väl kommit.Gäller att ta tillvara på varenda sekund!
Kanske att jag lägger ut lite bilder på bebisens garderob framöver, när jag har lite tid över.

Det är en så fantastisk känsla att få känna bebisen röra sig. En känsla som inte riktigt går att beskriva i ord, det måste upplevas! Dessvärre blir det då svårt för männen att förstå känslan, men de får ju å andra sidan känna bebisens sparkar på utsidan av magen, och jag tror att de tycker det är otroligt häftigt det med.

Igår hade vi två stora punkter under dagen. Det ena var en husvisning. Jättefint hus, som jag verkligen föll för. Det gjorde vi båda två, förresten. Vi sitter nu och granskar protokoll och energideklaration för att bilda oss en uppfattning om hur läget är med huset. Imorgon ringer mäklaren, och jag hoppas verkligen på detta hus. Vill inte bo kvar i lägenheten längre!
Den andra punkten för dagen var besök av nära och kära vänner, Ida och Tim. Vi lagade gemensam middag - baconlindad fläskfilé (fylld med paprikapesto och mozzarella) med potatisgratäng till. Efter middagen var det bio, och vi såg Skyfall. Mycket bra film, men jag tycker att den där Bond-känslan har försvunnit. Det där att han gjort saker och ting med glimten i ögat, haft sina underfyndiga uttalanden och inte dödat om han verkligen inte behövt. Sen Daniel Craig fick rollen som James Bond har filmen mer blivit som vilken actionfilm som helst. Enligt mig :) Men filmen var ändå jättebra!
Vet inte vad bebisen tyckte, men det var en himla aktivitet i magen under filmen. Troligen var det väl alla höga ljud som h*n reagerade på. Kanske :)
Men oavsett vad bebisen tyckte - SE FILMEN! Helt klart sevärd :D