Ett omtumlande år närmar sig sitt slut

Jaha, mina vänner. 2012 börjar nu gå mot sitt slut. För mig har det faktiskt varit ett ganska omtumlande år, med mycket känslor. Både positiva och negativa.

Året började väl rätt okej. Men i februari blev min farmor dålig och vi fick beskedet att hon hade cancer. En slags sorgeprocess satte igång inom mig, då jag visste att hon inte skulle leva så länge till.

I slutet på mars fick jag och mina kollegor veta att vi inte skulle ha kvar jobbet i Kalmar. Om vi inte valde att flytta till Göteborg så skulle vi bli uppsagda, men vi skulle jobba augusti ut. Detta kom som en chock, även om det varit väntat. Ingen vill bli uppsagd på det sättet.

I mitten på juni stod jag med ett positivt graviditetstest i handen och grät glädjetårar som aldrig tycktes ta slut. En fantastisk resa full av kärlek och längtan tog fart. Tänk att man kan älska någon så högt, innan man ens träffat personen i fråga.

Sista augusti slutade jag jobba, och tyckte att det skulle bli skönt att gå hemma resten av hösten.

I oktober hände det värsta som drabbat mig hittills - min älskade farmor togs ifrån mig. En person som jag älskat och värderat högt, som lärt mig vara stark och tro på mig själv. En person som jag för alltid kommer att se upp till. Här började jag må ganska dåligt. Jag kunde inte glädjas fullt ut av mitt växande barn, av att vara gravid. Jag sörjde - och sörjer såklart än - och jag kände att jag inte kunde få vara glad, just för att farmor var borta.
Men som alla andra sa till mig: farmor älskade detta lilla barn, och ville såklart att jag skulle glädjas åt det, ta hand om mig själv och barnet. Självklart är det så! Men det är inte alltid så lätt att förstå det självklara.

Ikväll väntar festligheter med goda vänner, vilket ska bli mycket trevligt. Man kan nog inte avsluta året bättre, än med kvällens sällskap och god  mat och dryck (givetvis alkoholfri för min del).
Jag har som sagt förlorat en kär person, men jag kommer i början av 2013 att få en ny liten person att lära känna och älska. Och jag vet att farmor finns där uppe, hon sitter som en skyddsängel och vakar över oss.

Jag tackar för detta året, för min familj och mina vänner, för de nya människor jag fått lära känna och ser fram emot ett nytt år och nya människor. Men framför allt ser jag fram emot att få hålla mitt barn i mina armar, och att få älska och beskydda det så långt jag bara förmår.
Längtar efter mitt nya liv som mamma, längtar efter 2013!

GOTT NYTT ÅR!!

Och så var julen över...

Tänk vad mycket man förbereder inför julen, och så är den över på 3 dagar! Men visst, man har fortfarande myset kvar hemma även om jag inte kan låta bli att tycka att det känns lite tomt. Det är en viss känsla som saknas.
Vår jul har i alla fall varit jättebra. Julafton delar vi upp mellan våra familjer - min i Nybro och Mickes i Torsås. Det är skönt att inte behöva stå med allt själv vid jul, utan att hjälpa mamma och svärmor med det de beöver hälp med istället. Men jag kan ändå inte låta bli att se fram emot den dagen då vi kan ha julafton hemma, för båda våra familjer, så man slipper farandet fram och tillbaka. Men vi behöver ett större boende innan det kan ske :) Våra 74 kvm är lite litet för de tillfällen då bådas våra familjer kommer, för då är vi 17 personer...

Igår var jag hemma i Nybro och hjälpte till med farfars lägenhet. Nu ska han få flytta till ett annat boende vid årsskiftet, så allt i lägenheten ska gås igenom och sorteras. En del ska slängas, en del ska skänkas, en del ska sparas till farfar och en del delas upp mellan oss andra familjemedlemmar. Det tar tid att gå igenom allt, och mycket ska diskuteras med de övriga.
Nu hoppas jag bara på att farfar får det bra i sitt nya boende och att han kommer trivas.

Bebisfronten då? Jodå, det är bara bra. Enligt vad jag har läst så ska bebisen sova 90-95% av tiden på ett dygn, men det kan inte stämma med vår bebis. Ibland känns det som att det är konstant aktivitet. Fast det är det ju såklart inte, men det är ofta. Sparkarna och kullerbyttorna känns mer och mer och kan ibland både vara obehagliga och göra ont.
Blivande mormor har känt sparkarna och blivande pappa känner sparkar varje dag nu. Häromdagen la han örat mot magen, och fick sig några rejäla sparkar från bebisen. Han pratar med bebisen och klappar på magen. Det är så mysigt!
Det värsta med all aktivitet i magen just nu är att den mest aktiva perioden är efter midnatt, när man försöker sova! Så jag har rätt så mycket vakentid innan jag får sova för mitt lill* hjärta. Men det är det såklart värt!

Mitt uppe i "julstöket"

Många stressar runt. Många har panik och ångest och glömmer att stanna upp och bara njuta. Många kallar det för julstök, men det är ett "stök" som jag inte skulle vilja vara utan.
Julen är något av det bästa på året. Om man frågar mig. Inte just det här med julklappar då, kanske. Utan allt mys runt omkring. Man ser att folk har det så fint i sina fönster med ljusstakar och stjärnor när man är ute på promenad. Jag julpyntar lägenheten, det är tomtar överallt. Ljus byts ut mot röda, dukar byts också ut till röda och med tomtemotiv. Gammaldags bonader hängs upp på väggarna. Vi klär granen. Till första advent bakas det lussekatter och pepparkakor. Lite senare gör jag julgodis i olika varianter. Skinkan kokas och griljeras. Och allt medan julmusiken hörs i hela lägenheten. Här tänder vi mycket ljus om kvällarna och bara myser.
It´s the most wounderful time of the year... :) Alla (de flesta i alla fall) är vänliga, främlingar önskar en god jul, håller upp dörren lite extra länge om man är på väg mot dem (vilket i och för sig kan ha att göra med att jag är gravid också...). Men det känns så härligt på något sätt.
Sen har vi det här med julklappar. Det är också roligt, men det är inte det som julen handlar om. Jag tycker det är roligt att få ge saker. Jag tycker det är roligt att få slå in dem i vackert papper, med snören om. När man sedan kan lägga dem under granen känner man sig faktiskt ganska nöjd med sig själv.
Men det viktigaste med julen är att man umgås med sina nära och kära. Jag har förlorat en kär person under hösten. Första julen utan farmor kommer säkert att bli annorlunda. Men jag har en underbar familj att fira julen med, vilket jag är så tacksam för.

Just denna decembermånad har dock varit lite speciell. Jag har velat göra allt på en och samma gång, vilket jag märkt inte fungerat. Normalt sett har man ju jobbat, men nu går man hemma och bara velat få allt klart på en gång så man kan njuta av det sen. Allt är klart här hemma nu, men det har tagit sin tid. Jag behöver mina pauser och min vila. Sen behöver jag också komma ut (utan att det handlar om julklappsjakt eller julblommsinköp eller något liknande). Jag tar fortfarande mina dagliga promenader, men märker att jag nog får börja trappa ner. I alla fall gå kortare promenader. Idag har jag gått 5 km totalt sett, och det gör faktiskt att förvärkarna blir värre under själva promenaden. Måste lyssna på kroppen.
5 km kanske inte låter så långt, det hade det inte varit normalt sett. Men för en kvinna som är gravid i 31:a veckan är det faktiskt en bra bit.
Bebisen verkar gilla julen i alla fall. Finns ingen ände på alla övningar h*n utövar där inne i magen. Sparkar, kullerbyttor, boxning och gud vet allt. Det värsta är väl att det är mest nattetid. Allt för att hålla mamma vaken och för att hon ska vara helt slut om dagarna.

Idag har jag i alla fall varit på stan och lunchat med tjejerna i föräldragruppen. Mycket, mycket trevligt. Ser redan fram emot nästa träff och hoppas på att den innehåller lika mycket skratt och förstående stöttningar som idag :)
Nu är det dags att traska bort till Maxi för att handla. Micke och jag har som en tradition att ha vårt egna lilla minijulbord strax före julafton. I år blir det på lördag kväll. Så nu ska jag handla för det, och Micke hämtar upp mig med bilen på väg hem från jobbet så jag slipper kånka hem allt själv.
Ha en mysig kväll i decembermörkret. Tänd mycket ljus, varva ner och njut!

Inställd Ullaredsresa

Jag som längtat så efter att åka till Ullared. Vi hade sedan länge planerat in att åka den 11/12, men vad hände då? Då drog snökanonerna in över landet, och vi vågade inte åka. Jag vet ju att det inte är värt att riskera livet på vägarna för att få komma till Ullared, men jag hade verkligen längtat! Vi skulle ju köpa bebisgrejer. När vi tog beslutet på måndagskvällen att inte åka så förvandlas jag till något av en femåring som gråter över den förlorade resan. Micke blev irriterad på mig, men det här med hormoner kan inte alltid hjälpas. Jag hoppas att jag får må så bra i januari att vi kan åka då istället.
Normalt sett älskar jag snö, men just i måndags kväll och under tisdagen skydde jag den som pesten! Just nu hoppas jag bara att den ligger kvar över jul och nyår. Det är ju så ljust och fint ute!

Idag har jag varit hos barnmorskan och kollat läget. Mammas lill* älskling växer på bra och ligger precis mitt på kurvan. Hjärtat slår med 150 slag/minut. Dock fick BM jaga bebisen lite för att kunna lyssna på hjärtat. Ligga still är inte bebisens starka sida, haha :)
Alla värden var bra, både för bebisen och för mig - förutom mitt blodvärde som fortfarande envisas med att ligga en bit under 100-sträcket. Så det blir till att ta mer järntillskott. I övrigt en exemplarisk graviditet hittills, vilket känns skönt då det vittnar om att jag lever sunt med kost och motion :)

I morse gick jag upp tidigt. Det är ju Lucia och då tittar jag alltid på Luciamorgon på tv och tänder ljus. Tänk alla små söta barn som lussar i skolor och på dagis. Om något år får säkert Micke och jag gå till dagis och titta på vårt barns första luciatåg *längtar och drömmer mig bort*.
Barn och luciatåg är då något visst. Sprida ljus och glädje. Underbart! Och vad är härligare än oskyldiga barnaröster som sjunger julsånger? <3

Snart slutar Micke jobba, så då blir det middag, och sen bär det av till stan för att reka/köpa julklappar. Troligen ska vi också beställa vagnen till bebisen så man har det gjort.

Graviditeten - en skönhetskur?

Alla (läs många) säger att man skiner under graviditeten. Håret är perfekt, det blir tjockt och fint eftersom man inte tappar något. Hyn är alldeles underbar, len och mjuk. Naglarna blir hårda och växer fortare.
Men hur kommer det sig då att jag känner mig som ett skalligt sandpapper med lövtunna naglar? Efter allt man går igenom i en graviditet tyckte jag att man åtminstone kunde få uppleva denna "skönhetskur". Men icke. Ja, jag vet - det är så olika för alla. Sen till på köpet så är det vinter. Vid den här tiden brukar jag ha väldigt torr hud, och tappa mycket hår. Vad gäller naglarna så vet jag inte. Jag har alltid varit en riktig nagelbitare och har haft superkorta naglar, så kvalitéten på dem kan jag inte säga något om. Nu växer naglarna jättefort, men är extremt tunna och sköra. De är långa och fina, men jag måste hålla på med många lager lack så att de blir lite hårdare. Något jag gärna gör, då jag gillar mina nya naglar :)

Men jag klarar mig utan att se vit ut i ansiktet och på benen för att jag är så torr. Jag klarar mig utan självsprickor ovanpå händerna och på fingrarna. Jag klarar mig också utan de torra armbågarna som tröjan liksom FASTNAR i, för att de är så extremt torra och spruckna. Ont gör det ju också.
Jag smörjer och smörjer med feta hudkrämer flera gånger om dagen, men det verkar inte hjälpa. Det handlar väl om envishet.

Men jag undrar... om det hade varit sommar när jag varit i detta stadiet av graviditeten - hade det varit annorlunda då? Hade det glänst om mig? Ja, jag försöker intala mig det.
Men jag har min man, han älskar mig, talar om hur fin han tycker jag är. Får höra det dagligen. Han klappar på magen och pratar med bebisen, som då sparkar till svar. Det är så mysigt och berör ett blivande mammahjärta.

Nu ska jag snart bylsa på mig en massa kläder och gå ut i det fina vädret. Hoppas de har sandat gångbanorna, för det hade de inte gjort igår.

Ha en trevlig fredag och helg! :)

Orken saknas...

Nu har det gått en tid sedan jag bloggade sist. Ber om ursäkt för det. Men jag något vansinnigt trött. Jag orkar inte med mer än det som "ska" göras dagligen, så som gå upp, äta frukost, bädda, göra sig i ordning, ta en kort promenad, laga middag etc. Men med ett blodvärde som ligger långt under det normala/önskvärda så blir det väl på detta vis.

De senaste dagarna har gått åt till att adventspyssla här hemma. Att få upp ljusstakar, stjärnor, nya julblommor, byta gardiner, baka lussekatter (vanliga och glutenfria) och pepparkakor har gjort att kraften tagits ifrån mig helt. Lägg sedan till förvärkar, foglossning och en vild bebis som gör att man tvunget måste ta pauser med jämna mellanrum, så förstår man att allt tar sin lilla tid. Det får bli som det blir helt enkelt, men idag är det första advent och myset och lugnet har infunnit sig i vårt hem.

Jag vaknade som vanligt tidigt. Låg kvar i sängen en stund men bestämde mig sen för att gå upp och titta på adventskalendern. Micke sov vidare. Han har varit i Stockholm på utbildning i veckan och har ännu inte fått tid att sova ut en morgon, så den fick han idag. När han vaknade kröp jag ner igen, efter att ha unnat mig envarm dusch och kur med härliga hudkrämer peelingar. Bebisen var vaken och Micke kände för första gången sparkarna! Det var så mysigt, svårt att beskriva. Bebis bjöd på många sparkar, och rejäla sådana. Jag har ju känt sparkar länge, men bebisen har varit som mest livlig de stunder då Micke inte varit hemma. Men nu så, nu blir det bara mer och mer.

Under veckan har det varit jul på slottet. Det är något av en tradition att gå dit, även om det är i stort sett samma saker varje år. Men jag tycker man kan stödja dessa lokala händelser. Jätteroligt att slottet utnyttjas! Detta året var det dock lite jobbigare att gå omkring. Det är höga trappsteg och mycket gående. Men man behöver som tur är inte gå så fort.
Under veckan har jag också börjat må väldigt illa till och från. Somliga stunder pendlar man mellan soffan och toan. I början av veckan trodde jag att jag åkt på vinterkräksjukan, men jag tror inte det är det. Lustig vinterkräksjuka i så fall, som kommer och går - som dyker upp väldigt plötsligt och som kan försvinna lika fort. Det är nog som min vän Susanne sa - livmodern kan trycka på diafragman, och då kan man må illa.

Men det som är jobbigast just nu är tröttheten och förvärkarna. Jag tar både järntabletter och dricker blutsaft på inrådan av barnmorskan, så jag hoppas verkligen att värdena ska stiga snart. Det andra jobbiga är förvärkarna. Och botet för det är V I L A. Suck. Jag måste ta det lugnt. Inte gå för långa promenader. Inte stå eller gå för länge. Ta pauser. Lika bra att lyssna på kroppen och på vad barnmorskan säger. Vi ska inte ha någon prematur födsel här, inte!

Ikväll blir det väl en liten tur till stan för att gå på julskyltning :)
Hoppas att ni alla får en mysig första advent.

Träff med föräldragruppen

I onsdags var vi på den första "föräldraförberedande träffen". Jag väljer att kalla det för "föräldragruppen". Mycket enklare.
Jag har faktiskt sett fram emot dessa träffar. Dels för att de ska bli intressant och roligt att få lära sig lite om den stundande förlossningen, de olika bedövningsmöjligheterna, andningen mm, men dels också för att få träffa nya människor. Människor som befinner sig i samma situation som en själv.
Vår grupp består av totalt 5 par, som alla väntar sitt första barn. Vi är alla beräknade ungefär samtidigt, från 22/2-2/3 har jag för mig.
På den första träffen fick vi presentera oss lite kortfattat, vi tittade på en liten film om andning, (s.k andningsprofylax) och på en om förlossning.
Sen delade barnmorskan som håller i träffarna in oss i två grupper. Kvinnorna för sig och männen för sig. I grupperna diskuterades frågor som
"Hur kändes det när ni fick veta att ni skulle ha barn? Vilka frågor dök upp?"
"Har du förändrats eller förändrat något i ditt liv under graviditeten?"
"Hur tror du livet/jobbet/omgivningen kommer att påverkas när ni får barn?"
"Hur planerar ni sista tiden innan barnet kommer?"
"Hur kan man förbereda sig för att bli förälder?"
etc, etc...
Jag måste säga att vi kvinnor kom överens väldigt bra. Ingen verkade svår att ha att göra med, så det här kan nog bli bra :)
Micke sa att han fick samma känsla bland männen. Alla är förväntansfulla och mycket diskuterades utöver de frågor som "egentligen" skulle diskuteras. Exempelvis krämpor, inköp, om man tagit reda på kön osv.
Nästa träff är på tisdag, och då är det "studiebesök" på förlossningen och BB. Det ser jag fram emot! Kan kanske vara kul att veta hur det ser ut där innan man anländer som en brölande flodhäst som har värkar. Då är man nog inne i dimman.
Idag har jag börjat med något som heter Blutsaft. Det är istället för järntabletter. Många säger att det luktar och smakar vedervärdigt. Men jag tycker faktiskt inte att det var så farligt. Är ju inte ett helt glas man ska bälja i sig, utan mer som en hutt.
Väljer i varje fall blutsaften framför järntabletter, eftersom de gör en så hård i magen. Hoppas nu att värdena kommer bli bättre, så jag slipper denna vansinniga trötthet och orkeslöshet.
Men nu är det fredagkväll och älsklingen kommer snart hem från jobbet. Då bär det av till svärföräldrarna. Imorgon är det barnkalas för min svågers bonusdotter som fyllt 10 år i veckan. Imorgon kväll ska vi gå på "Fasor och Illdåd" på Kalmar Slott. Lär väl bli halvt ihjälskrämd av alla historier :)
På söndag är det husvisning. Så helgen är fullspäckad känns det som.
Önskar alla en trevlig helg!

Besviken på Babyproffsen!

När jag och Micke var på Babyproffsen i Kalmar första gången för att titta på vagn så var vi mycket nöjda med bemötandet och servicen. Ägaren kom fram och frågade om vi ville ha hjälp. Vi bad att få titta runt lite själva först. När vi hittat en vagn som intresserade oss kom han tillbaka och demonstrerade vagnen och svarade på alla våra frågor. Ett proffsigt sätt att hantera kunder. Vid fråga om leveranstiden sa han 2 veckor. Som allra längst kan det ta 3 veckor. Minns att jag reagerade på att det var kort tid, men jag litade såklart på vad han sa.

Igår var vi inne igen och det var en ensam tjej som jobbade. Hon kom inte fram och frågade om vi ville ha hjälp, utan när vi undrade något fick vi gå till henne. Hon kändes inte särskilt trevlig och verkade inte överlycklig över att ha oss där. Vi var även de enda kunderna i affären. Jag hade några frågor till henne, men hann bara ställa ett par av dem, innan hon lämnade oss själva (???).
Vi tittade runt på lite av de andra produkterna i affären efter att vi tittat på vagnen. Under tiden kommer det in en tjej och det blir ett jäkla tjatter i hela lokalen. Förstod efter en stund att det var någon slags försäljare som reser runt mellan olika kedjor. De kände varandra, men "inom jobbet". Jag ställde mig ett par steg ifrån dem för att visa att jag ville ha lite hjälp. Ingenting hände. De fortsatte att tjattra på om sitt (icke jobbrelaterade grejer). Jag småtrampade på stället och började bli otålig. Drog mig närmare dörren ut för att se om hon reagerade och kanske skulle undra om jag hade någon mer fråga. Men nej då. Tillslut fick jag avbryta dem mitt i deras prat och fråga hur lång leveranstiden är på deras vagnar (tänkte att det är bäst jag frågar en gång till). Svaret blev 4-6 veckor. Det är många fler veckor än vad vi fick höra från början. När vi ifrågasatte hur han från förra besöket kunde sagt 2-3 veckor fick vi svaret "han hoppades väl på det". Vad är det för jäkla svar? Och hur kan man bära sig åt på det viset?
Nu skulle vi väl inte ha väntat fram till 2 veckor innan beräknad förlossning med att ha beställt en vagn ändå, men det kanske finns de som hade gjort det. Då hade man stått där med barn utan vagn. Jag kan ju bara tala för mig själv - men jag hade INTE varit glad åt det!

Nej du, jag är riktigt besviken på Babyproffsen. Ska man ta så bra betalt för sina produkter så får man nog jobba lite mer på sin kundservice och kundbemötande. Man beter sig banne mig inte hur som helst! Det blir nog till att köpa vagnen någon annanstans - på nätet exempelvis!

Jag tror fortfarande att det är en tjej

Besöket hos barnmorskan i torsdags gick jättebra. Magen mäter som den ska, ligger precis på kurvan! Vi lyssnade även på hjärtljuden - och vilken häftig upplevelse! Man hörde barnets hjärta slå i hela rummet! Och det slog bra. 148 slag/minut, vilket är ganska högt, då det normalt bör ligga mellan 130-150. Somliga säger att flickor har högre hjärtfrekvens än vad pojkar har. Dock är det ju mycket annat som spelar in, t ex hur mammans puls är vid mätningen, om barnet är vaket eller inte etc. Men jag har hela tiden haft känslan av att det är en liten tös vi väntar, medan Micke fortfarande tror att det är en pojk. Men det visar sig ju ganska snart. Och vilket som är precis lika välkommet. Såklart!

Barnmorskan gav oss papper med telefonnummer och annan information som kan vara bra att ha. Hon var jättesnäll, mjuk och trevlig, vilket känns superbra då det är henne vi ska ha resten av tiden. Hon (Marie) visade numret till förlossningen och sa att om jag känner att förlossningen sätter igång, vattnet går eller något sådant så måste vi ringa dit. Kändes lite overkligt. Det känns ändå som om det är läääänge kvar tills det är dax, men det är ju faktiskt bara drygt 3 månader, och man vet ju aldrig när den lill* bestämmer sig för att titta ut.

Bebis mår alltså utmärkt, dock var mitt blodvärde ganska lågt. Det ska ligga på 120 åtminstone, men jag hade 96. Så det blir väl järntabletter som får råda bot på det. Kan ju i alla fall förklara den trötthet som jag känner. Inte konstigt man inte orkar så mycket som man gör normalt sett.
Denn söndag blir i varje fall väldigt lugn. Har väl tagit ut mig lite för mycket de två senaste dagarna, så jag har mig själv att skylla att jag har ganska ont av foglossningen idag. Blir väl en liten promenad framöver i alla fall :)
Trevlig söndag!

Reaktioner på externa ljud

Ja, nog kan man säga att lill* bebisen reagerar på ljud utanför magen! Häromkvällen var det hockey (HV-Timrå) och eftersom min käre man är hockeyfantast (och håller på HV) så skrek ju han av glädje när de lyckades få in ett av sina mål. Vid den tidpunkten var bebisen vaken, vilken h*n brukar vara runt 21-tiden på kvällen. Dock var det inte så där värst livligt i magen. Men detta plötsliga, höga ljud gjorde att bebisen spratt till och gav en rejäl spark som träffade mig rakt på blåsan. Jag hoppade till eftersom jag höll på att kissa på mig, haha :)
Stackars barn, som blev så rädd. Men efter lite klappande på magen så lugnade h*n ner sig igen.

Det är fortfarande ett mycket aktivt barn. Mycket rörelser och sparkar. Igår kväll undrar jag om inte min lill* inneboende hade lite hicka. Det var korta små "hugg" som kom väldigt tätt. Kändes inte som sparkar.

Igår var vi på farmors urnsättning. Det var jobbigt, då det rev upp de gamla såren igen. Det har gått drygt 6 veckor sedan hon lämnade oss. Jag saknar henne något fruktansvärt. Ju längre tiden går desto mer inser man att man inte kommer att få träffa henne mer. Men avslutet med urnsättningen var väldigt fin, och det är skönt att ha det gjort. Nu har vi en plats att gå till för att sätta blommor och tända ljus.
Stackars farfar, mitt hjärta höll på att brista när jag såg honom bära urnan igår. Det var svårt för honom, men han ville gärna göra det. Undrar vilka tankar som rörde sig i hans huvud då.
Men vi finns för dig, lille farfar.

Senare idag ska vi på besök hos barnmorskan igen. De kommer väl att ta lite prover och sådant, samt mäta magen och lyssna på hjärtljuden. Hoppas allt kommer att vara som det ska. Men det är det säkert. Nu när jag gått in i vecka 26 så ska jag gå till BM var tredje vecka ungefär. Och sista månaden blir det varannan vecka. Så nu blir det mer regelbundna kontroller.
Berättar mer om dagens BM-besök imorgon :)

Fasansfulla mardrömmar!

Något jag känner att jag lätt hade klarat mig utan under graviditeten är alla dessa mardrömmar och andra lustigheter som våldgästar mitt sinne nattetid. Enligt vad jag har hört så är det vanligt med mardrömmar periodvis under graviditet, men nu börjar det gå för långt.

Vissa nätter drömmer jag "verklighetsdrömmar", alltså sådant om mig själv eller de personer i min närhet som drabbas av tråkigheter. Sjukdommar, dödsfall, mord och jag vet inte allt. Ibland är drömmarna mer på en slags fanasy-nivå, med påhittade figurer, rymdvarelser och annat otäckt. Det är skoningslösa drömmar som gör att jag vaknar upp helt kallsvettig och oftast behöver gå upp en runda i lägenheten för att lugna ner mig lite. Efter det är det såklart svårt att somna om igen, vilket gör att dagarna kan kännas lite tunga ibland.
Vissa drömmar handlar även om förföljelse, alla jagar mig och stressar mig. Då handlar det om de som står mig närmast. De kan då komma med olika negativa påståenden om graviditeten och annat tråkigt. Det känns konstigt att drömma de drömmarna, för alla i min närhet älskar mig och stöttar och vill hjälpa till med allt som kan tänkas dyka upp.

Ibland kommer jag ihåg drömmarna, och ibland kommer jag bara ihåg dem precis när jag vaknat. Så tänker jag att jag ska komma ihåg drömmen till på morgonen och berätta för Micke om den. Men när morgonen kommer så finns det bara små brödsmulor kvar av hela drömmen.

Ja, ja. Det blir nog bra hoppas jag. Än så länge har jag i varje fall inte drömt något otäckt om bebisen, tack och lov. Däremot - när jag var i vecka 20 drömde jag att bebisen föddes. I drömmen var jag heller inte längre gången än 20 veckor, men bebisen var ändå lika stor som en bebis vid fullgången graviditet. Jag kommer ihåg drömmen och vet att det första jag sa till Micke efter förlossningen var att "nu åker vi hem till farmor och farfar, så hinner ju farmor få träffa barnet!". Antar att det hade med den inre, opåverkbara stressen om att farmor troligen skulle hinna gå bort innan barnet föds. Farmor dog ca en vecka efter denna drömmen.

Det är nu drygt en månad sedan hon lämnade oss. Sorgen är mycket påtaglig, även om jag har lärt mig att hantera känslorna på ett annat sätt. Jag känner också att jag kan glädjas åt mitt barn nu igen, utan att känna det där dåliga samvetet.

Igår gick jag in i vecka 25 och enligt babycenter.se är bebisen nu ca 34 cm lång och väger ca 660 gram. Tiden går trots allt rätt så fort just nu. Största problemet är att hitta en vinterjacka, för snart spricker väl den vanliga jag har. Men jag hittar ingen på H&M! De har bara en sort, och den tycker jag ser hemsk ut! Får väl bli till att beställa på nätet, men vill ju helst prova först! Jag får väl i värsta fall skicka tillbaka den om den inte passar, men sådant krångel!!

Inte mer bebiskläder i strl 50, tack!

Bebiskläder är ju ett kapitel för sig. Det finns ju så otroligt mycket fina kläder. Visst, mycket går i rosa eller blått, men det finns faktiskt en hel del som är s.k könsneutralt idag, vilket jag uppskattar. Jag går ofta och tittar i affärerna om jag ändå är på stan, och kan man inte motstå frestelsen av att köpa vissa plagg. Men när vi var hemma hos mamma och pappa sist, fick vi med oss en stor kartong med nyinköpta babykläder. Den blivande mormodern kunde inte hålla sig längre. Så nu har vi massor med söta babykläder! Tror faktiskt inte att vi behöver fler i storlek 50, de små bebisarna växer ju ur det så otroligt fort!
Jag får nog säga till bebisens mormor och farmor att inte köpa mer i strl 50, utan att i så fall köpa nästa storlek. Det känns som om tiden kommer att gå jättefort när bebisen väl kommit.Gäller att ta tillvara på varenda sekund!
Kanske att jag lägger ut lite bilder på bebisens garderob framöver, när jag har lite tid över.

Det är en så fantastisk känsla att få känna bebisen röra sig. En känsla som inte riktigt går att beskriva i ord, det måste upplevas! Dessvärre blir det då svårt för männen att förstå känslan, men de får ju å andra sidan känna bebisens sparkar på utsidan av magen, och jag tror att de tycker det är otroligt häftigt det med.

Igår hade vi två stora punkter under dagen. Det ena var en husvisning. Jättefint hus, som jag verkligen föll för. Det gjorde vi båda två, förresten. Vi sitter nu och granskar protokoll och energideklaration för att bilda oss en uppfattning om hur läget är med huset. Imorgon ringer mäklaren, och jag hoppas verkligen på detta hus. Vill inte bo kvar i lägenheten längre!
Den andra punkten för dagen var besök av nära och kära vänner, Ida och Tim. Vi lagade gemensam middag - baconlindad fläskfilé (fylld med paprikapesto och mozzarella) med potatisgratäng till. Efter middagen var det bio, och vi såg Skyfall. Mycket bra film, men jag tycker att den där Bond-känslan har försvunnit. Det där att han gjort saker och ting med glimten i ögat, haft sina underfyndiga uttalanden och inte dödat om han verkligen inte behövt. Sen Daniel Craig fick rollen som James Bond har filmen mer blivit som vilken actionfilm som helst. Enligt mig :) Men filmen var ändå jättebra!
Vet inte vad bebisen tyckte, men det var en himla aktivitet i magen under filmen. Troligen var det väl alla höga ljud som h*n reagerade på. Kanske :)
Men oavsett vad bebisen tyckte - SE FILMEN! Helt klart sevärd :D

Tårtbak, marknad, födelsedagskalas och fint väder

Ja, rubriken kan sammanfatta helgen ganska väl. Min mans brorson fyllde nyligen 15 år och han skulle firas i helgen som gick. Svärmor bad mig tillverka en moped-tårta till honom. Sagt och gjort. Pilligt var det, men det är roligt :)
I fredags begav vi oss till Torsås för att besöka marknaden. Egentligen ingenting nytt. Samma som på alla marknader, men det är ju trots allt något av en folkfest. Det var fint väder, men fasiken vad kallt! Jag kan med nöd och näppe klämma mig in i min vanliga vinterkappa än så länge, men den lösningen håller inte så länge till. Vi köpte inte så mycket på marknaden. Jag hittade en adventskalender som jag ska brodera (en sån som man kan fästa ett litet paket i för varje dag). Då har jag något att sy på under hösten/vintern. Bör ju hinna bli klar med den till julen 2013 då barnet är ca 10 månader.
Vi hittade även en tuff body med tillhörande byxor som det står "Mamma + Pappa = Mig" på. Det finns ju så mycket roliga barnkläder på marknaden, med många roliga texter och tryck. Men det finns inte så hemskt mycket till nyfödd. Gör dock inte så mycket.
Efter ett par timmar på marknaden var man ju inte lite trött. Mycket stående och gående, även om vi inte gick så snabbt. Men än så länge är jag envis och är ute och går varje dag, även om jag går som en vaggande svan eller nåt...

Under lördagen var det dubbelt födelsedagskalas. Dels för Mickes brorson men även för min svågers sambo. Trevligt, som alltid :)

Vädret har varit så fantastiskt denna helg! Jag tar hellre lite kyligare och klara dagar än de dagar då det är mulet och runt 10 plusgrader. Hoppas verkligen att november blir fin! Gör väl inget om det är någon mulen dag, men jag uppskattar fint väder. Man behöver den friska luften och vitaminerna som solen ger. Nu när vi gått in i vintertid och mörkret kryper närmare inpå oss, så är dagsljuset och solen viktigare än någonsin. Och vad är då bättre än soliga, kyliga dagar? :D

Jag känner mig som en 90-åring!

Foglossning. Jag spyr snart på det ordet och vad det innebär. Det har plågat mig i många veckor nu. Men för ca en vecka sedan började det bli bättre, jag hoppades verkligen att jag skulle kunna röra mig mer obehindrat. Men i onsdags cyklade Micke och jag ut till sommarstugan på Ekö. Vi var på jakt efter några små fina kvistar/blommor som vi kunde ta med till farmors begravning och lägga på kistan (då detta var hennes paradis och favoritplats på jorden). Vid ett tillfälle satte jag mig ner på huk, vilket gick jättebra. Gjorde förvånande nog inte alls ont. Men när jag skulle resa mig upp... då knakade det till i bäckenet, och helvetet bröt löst. Smärtan går inte att beskriva. Jag fick gå med mini-mini-steg och kunde inte flytta isär benen något. Underbart! Micke fick leda mig till cyklarna, hjälpa mig upp som ett barn, och sedan kunde jag ganska obehindrat cykla milen hem, som tur var. Problemet kom sen när man skulle kliva AV cykeln. Haha, det måste ha sett roligt ut, men fy vad ont det gjorde!

Jag har nu lärt mig vad man kan göra och vad man inte kan göra. För gör jag något som jag räknar som att jag "inte kan", så viker sig benen, och har jag inte Micke i närheten som kan fånga upp mig eller något att grabba tag i, så faller jag ihop på golvet. Så länge jag går med korta steg och tar stegen rakt fram, så går det rätt bra. Men om man måste kliva undan för någon/något (som när man handlar på Maxi en fredagseftermiddag) eller av någon annan anledning behöver byta riktning snabbt, så är det kört. Jag måste liksom planera hur jag går, vilket man ibland glömmer.
Ett annat problem är när jag ska i och ur bilen. Det går inte att kliva i med ett ben i taget, som man gör normalt. Nej, jag måste sätta mig på sidan först, men benen ihop, och sedan vrida in båda benen samtidigt. Samma sak gäller när man ska ner i sängen.
Nätterna är annars ett annat problem. Jag har svårt att somna och när jag väl har somnat så vaknar jag så fort jag rör mig för att det gör så vidrigt ont. Det är svårt att hitta en bekväm sovställning, och jag får liksom börja stödja upp mig med kuddar på olika ställen för att det ska bli bekvämt.
Ska jag ha det såhär i 4 månader till??? Jag pratade med min barnmorska om det, och hon sa bara "gör det som känns bäst för dig, det är så individuellt som allt annat.". Tack för den hjälpen. Men blir det inte bättre så får de väl skicka en remiss till sjukgymnast eller nåt.

När vi var på en semesterresa utomlands för ett par år sedan, mötte vi en kvinna som hyrde ut dykutrustning. Hon slog i tån på en stor sten som stack upp ur sanden och sa: "Enjoy the pain, becaus soon it will be over!" Och så har jag tänkt näst intill varje gång jag slagit i tån, bränt mig på ugnen eller liknande. Men i det här fallet vet jag inte om den tanken passar. Inte om jag ska gå med denna smärta till slutet av februari.
Däremot kanske det passar bättre att tänka så vid förlossningen..? Helt klart mer kortvarig smärta, för jag planerar INTE att föda barn under 4 månader :)

Alltså, det här med mammakläder...

Det finns EN affär i hela Kalmar som säljer mammakläder! Och det är H&M. Inte H&M ute på Hansa City, utan bara den inne i stan. Vet inte om det bara är jag som ställer mig frågande till detta. Men varför kan inte fler klädaffärer ta hem mammakläder? KappAhl? Lindex? Det finns ju alltid gravida kvinnor som behöver mammakläder. Visst, vissa kläder är ju bara att köpa större storlekar, men vissa plagg, exempelvis byxor, är svårt att bara gå upp ett antal storlekar eftersom de då sitter väldigt illa. sen är utbudet ganska litet också.
Det finns en stor uppsjö av kläder på nätet, men varför ska man vara tvingad att vända sig dit? Man kanske vill prova så man vet att plagget passar och sitter bekvämt? Om det man köpt på nätet inte passar så ska man stå och returnera, få pengarna tillbaka, betala frakten och sen chansa på något nytt. Det är inte så jag vill handla kläder i alla fall.

Idag var jag på H&M och tittade på en fin vinterkappa på mamma-avdelningen. Det fanns två kvar och ingen av dem passade mig. Frågade personalen om det fanns fler, vilket det inte gjorde, eller om de skulle få in fler. Personalen i fråga föreslog att de kunde ringa till butiken i Färjestaden och kolla om de hade kappan i min storlek. Sagt och gjort. Jag hörde hur hon frågade "du vet den där svarta mammakappan i ull med knappar - har ni den?". Svaret var ja, och de hade den i min storlek. Perfekt! Jag bad dem hänga den till morgondagen. Ringde sedan Micke och bad honom ta med sig den på vägen hem från jobbet, då han jobbar på Köpstaden.
När han kommer hem med jackan reagerar jag först på att knäppningen inte är likadan som på den i Kalmar. Den jag hade hemma hade "riktiga" knappar, den i Kalmar hade fastsydda knappar på utsidan, men de knäpptes med tryck-knappar. Konstigt, tänkte jag. Sen ser jag att det är en helt annan jacka. Den är extremt lik den jag provat inne i stan, men kragen stämmer inte. Den från stan hade en nedvikt krage och denna hade en hög krage som gick ända upp till hakan. Priset stämde inte heller. Det skiljde 100 kr - åt fel håll!
Förbryllad gick jag in på H&M:s hemsida och kollade om de hade två så extremt lika mammakappor. Nej. Jag hittade bara den första, den jag provade i Kalmar. Mystiken tätnar. I min värld tror jag att ALLA H&M:s plagg finns på deras hemsida.
Jag ringde då till butiken i Färjestaden och frågade. Fick prata med en tjej som troligen helst inte ville prata med mig. Så kändes det. Fick i alla fall till svar att de får in olika kläder. Och att den kappan de sålt till min man inte fanns på hemsidan var inte alls konstigt. Nähä. Men jag tycker det är väldigt konstigt att H&M har så pass dåligt utbud av mammakläder, men att de har TVÅ olika mammakappor som ser nästan exakt likadana ut!
Helst vill jag ju ha den kappan jag provade först, dels för att det känns bättre runt halsen utan att man blir strypt och dels för att den var en hundring billigare. Men jag måste ju ha en vinterjacka, så jag får väl helt enkelt nöja mig med den jag fick hem från Öland.

Väckt av bebisens morgonjympa

Två morgnar på rad har jag väckts av att bebisen utövar någon slags morgonjympa i magen. Igår väcktes jag vid 7 och idag vid 8. Det är väl helt okej tider, för då har jag ändå fått sova hela natten och därmed fått den sömn jag behöver. Bebisens andra mycket aktiva period på dygnet är på kvällen, mellan ca 20-21. Vi hoppas att lilla hjärtat följer de tiderna även när h*n kommit ut. För det är ju helt ok tider :)

Men tänk vilka rörelser jag känner där inne. Det känns ganska otroligt att de inte känns på utsidan än. i och för sig så upphör oftast rörelserna när någon lägger händerna på magen. Men det är kanske fortfarande bara jag som känner bebisen än. Får väl vänta någon vecka till.

Det har varit en omtumlande vecka, med tanke på vad som hände förra helgen. Mycket sorg, tårar och tröstande kramar och ord. Men det har även funnits kärlek. Vi firade 2-årig bröllopsdag i tisdags, den 9/10. Dock gjorde vi det väldigt enkelt i år och nöjde oss med att gå ut och äta. Förra året hade Micke bokat in oss på Stufvenäs Gästgiveri med lyxfrukost, spa och massage. Men tänk vad tiden går. Och så tänkte vi tillbaka på hur länge vi har varit ihop. Till våren är det 10 år. 10 år!!! Helt sanslöst..
Bebisen kommer väl lagom som en 10-årspresent. Beräknat förlossningsdatum är ju till den 26/2, och vi firar 10-årsdag den 15/3. OM jag går över tiden, blir det kanske samma dag, vem vet. Men jag planerar definitivt INTE att gå över, snarare ska jag jaga ut bebisen lite tidigare :)

Glädje och lycka möter sorg och förtvivlan

Tänk vad svårt och - ursäkta språket - jävligt livet kan vara.
I februari detta året fick vi veta att min farmor har cancer i bukspottskörteln. Det fanns ingenting att göra, sa man då. Det gick inte att operera och cellgifter var inget alternativ. Vi i familjen började så småningom förstå att det bara var att "vänta ut" denna förödande sjukdom och göra det bästa för farmor under tiden.
Farmor ville sluta sina dagar hemma i hennes och farfars hem, och inte på sjukhuset. Hennes tillstånd har sedan dess gått upp och ner, men mestadels ner. Så fort hon haft några bra dagar har hoppet tänts hos oss anhöriga om att hon kanske klarar sig, trots allt. Även om vi innerst inne vetat att det inte är möjligt.
Jag har länge förstått att farmor inte kommer klara sig tills barnet kommer i februari. Men då hon haft sina "bra-dagar" har man ändå hoppats. Hon sa till mig tidigt i graviditeten:
"Jag ska i alla fall leva så pass länge att jag hinner känna sparkarna."
Det hann hon inte. Mamma ringde mig i lördags kväll och sa att det var kritiskt. Sköterskan som var på plats sa att när man kommit i det stadiet farmor var i så brukade man leva en eller ett par dagar till. Men plötsligt kommer pappa till telefonen och säger att jag och Micke troligen inte hinner åka från Kalmar hem till Nybro innan det är för sent. I ren protest sa jag att "det är klart vi hinner!". Sen kom orden.. orden jag fasat för så länge. "Anja, hon är borta". Jag skrek rakt ut. Min älskade lilla farmor dog under vårt samtal, som var kortare än 5 minuter. Det gick så fort när det väl skulle. Men hon led inte. Hon slutade andras i sömnen.
Micke och jag åkte till Nybro ändå. Både farfar, mamma, pappa, min farbror, hans sambo och min bror var på plats, så vi ville såklart åka också.
Micke hade precis druckit en öl, och kunde inte köra. Jag hade givetvis inte druckit något, men var kanske inte direkt i körbart skick. Totalt panikslagen och i chock. Men så fort jag satte mig i bilen var jag fokuserad på bilkörningen, så det gick jättebra.
Micke och jag fick en fin stund tillsammans med farmor i vår ensamhet. Då kunde vi ta farväl, säga att vi älskar henne, klappa henne på kinden och säga att vi ses igen. Tårarna rann konstant. Min bror var i upplösningstillstånd. Men vi var alla där och kunde trösta varandra.

Sedan denna hemska lördagskväll har jag fått hemska gråtattacker. Vissa stunder kan jag vara lugn och harmonisk. Men bäst vad det är kommer sorgen över mig med full kraft. Och skulle jag för en stund känna glädje och lycka över vårt kommande barn, så får jag dåligt samvete. Jag vet att det är fel. Farmor älskade detta lilla barn som är på väg, så det är klart hon vill att jag ska vara lycklig över det.
Igår var vi i alla fall på vårt andra ultraljud. Lilla/lille bebisen mår jättebra. Mycket livlig liten krabat som inte vill ligga still. Barnmorskan hade lite svårigheter att mäta allt som ska mätas eftersom bebis inte vill ligga still så pass många sekunder. Allt var i alla fall som det ska, och det var jättemysigt att få säga hej till vårt mirakel igen.

Förmodligen är det som min mamma säger - det är tur att detta lilla barn är på väg. Då har vi alla i familjen ett glädjeämne att se fram emot och följa. Man behöver något ljus i sorgen. Något som gör livet lättare.
Nu är det viktigt att farfar får det bra. Han är gammal och dement, och klarar sig inte på egen hand.

Jag önskar verkligen att farmor hade kunnat få se barnet. Men jag är säker på att hon sitter på sin stjärna där uppe och vakar över oss. Hon kommer att bli en alldeles underbar skyddsängel åt vårt barn.

Älskade farmor - sov så gott. Vi älskar dig och saknar dig!

Äntligen kom den första sparken!

Jag har under flera veckor känt bebisen röra sig. Den har vänt på sig och flyttat på sig. Men jag har verkligen längtat efter att känna en riktig spark.
I torsdags kväll satt jag och tittade i vårt bröllopsalbum och tänkte tillbaka på den underbara dagen då vi gifte oss. Vad hände då? Jo, då kände jag första sparken! Vilken underbar känsla! Genast ville jag bara känna mer. Jag tryckte på magen för att se om bebis kunde sparka igen, men icke. Hela gårdagen var lugn. Jag hade besök av en f.d kollega, Susanne, och berättade om sparken. Jag väntade och väntade, men det kom ingen mer spark.
Men idag kom en till, bara för en liten stund sen. Vilken lycka! Känslan går inte att beskriva.
Jag längtar verkligen tills Micke kommer att kunna känna sparkarna från utsidan om någon vecka.

Susanne var hos mig på lunch igår och hade med sig ett par så otroligt söta små babystrumpor. Älskar dem!
Än en gång - tack Susanne :)

Då var vi halvvägs - och citronen är min bästa vän!

Idag går vi in i vecka 20 och är därmed halvvägs in i graviditeten. En mycket härlig känsla, måste jag säga. Jag känner mig genast mer lugn - av någon anledning. Risken för att något tråkigt ska hända minskar för varje dag som går, så detta ska nog gå bra.

När man har gått halvvägs når livmodern upp till naveln. Jag kan dock känna att min är några centimeter över. Enligt 1177.se är bebisen nu ca 24 cm lång från hjässa till häl och väger ca 350 gram.
Alltså är längden hälften av hur lång bebis kommer att bli. Men vikten är ju fortfarande extremt låg! Jag hoppas verkligen att bebis kommer att väga mer än 700 gram vid födseln :) Men de framöver kommer bebis att öka i vikt med mellan 50-100 gram/vecka.

Jag har en känsla av att den andra halvan av graviditeten kommer att gå fortare än den första. Dels mådde man så dåligt under en stor del av första halvan och det har tagit många veckor innan man faktiskt förstått att man är gravid. Men nu kommer bebis att växa fortare, börja röra sig mer och sparka mer.
Jag har ännu inte känt någon tydlig spark, men känner ofta hur bebis rör på sig och snurrar runt där inne. Mysigt!

Något annat nytt som hänt är att jag fått ett ENORMT sug efter citroner!!! Det började för ungefär en vecka sedan. Jag har svårt att förklara det, men detta sug efter något surt är enormt. Häromkvällen sköljde detta sug över mig och jag hittade ingen citron hemma. Paniken var nära! Men det var bara till att stå ut. Morgonen därpå hittade jag trots allt en citron som gömt sig under salladen i grönsakslådan. Lyckan var total och glädjetårarna brände bakom ögonen. Såhär i efterhand låter beteendet väldigt underligt, men sugen kan sätta in när som helst.
Antingen klyftar jag citronen och äter den som en apelsin, eller pressar jag ur saften och dricker det som vatten. Fast jag äter den sakta och njuuuuter. Micke tittar på mig och tycker nog att jag är konstig. Men det får han väl tycka då :)
Salt och sött är ingenting som lockar mig. Surt ska det vara! Så surt som möjligt, och då är citroner det bästa!

Första inköpet till bebisen!

Helgen som gått har präglats av mycket konst och närproducerade produkter. Vi har vairt på Ölands Skördefest. Fredagskvällen var vi på konstnatten, och besökte då Eriksöre, då vi tyckte det var väldigt trevligt förra året. Det blir som en stor folkfest i byn, alla skrattar, är glada och har trevligt. Pumpor finns i oändligt stora mängder och i lika oändligt många former.
Vi hade gärna köpt en pumpa, men då vi bor i lägenhet känns det inte riktigt detsamma. Visst man kan sätta den på balkongen så att den syns utåt, men då får ju inte vi se den :)

På Eriksöre bygata brukar en bekant till oss, Yvonne, ställa ut sina produkter. Hon har företaget Lilla Basaren här i Kalmar där hon säljer en massa olika barnartiklar. Mestadels kläder och filtar och sådant. Finns så otroligt mycket gulligt. Jag var på vippen att köpa ett par jättefina baby-byxor (som passar både till pojk och till flicka). Men jag hejdade mig. Jag har sett de byxorna hos henne förut, och tänkte att de ingår i hennes bassortiment, så vi kan köpa dem senare.

Däremot var vi i Gårdby i lördags kväll. Jag vet inte vad affären hette, men det var någon slags hantverksbutik där man sålde allt från egentillverkade trasmattor till handmålade ljuslyktor, gamla fina juldukar och bebiskläder. Vi hittade en mössa, som bara inte gick att motstå!
Jag resonerade som så att eftersom vi får ett vinterbarn, så kommer mössor vara något som går åt, så bebisens första plagg är nu köpt! :)

Jag fick en syrlig kommentar på tidigare inlägg

Som jag tidigare skrivit så bloggar jag för Kalmarnytt.se.
Igår kväll såg jag att jag på den sidan hade fått en kommentar på inläget "Shit, vad du har lagt på dig!". Kommentaren löd "ärligt talat är du ju inte smal direkt".
Denna kommentar gjorde mig förvånad, arg och ledsen.
Förvånad över hur klumpig en människa kan vara. Det finns vissa saker som man bara inte säger till en gravid kvinna. Detta är en av dem, och det borde de flesta veta.
Arg och ledsen har jag varit under hela natten. Du som skrev kommentare veta att du har hållt mig vaken många timmar inatt.

Jag kan inte se varför jag ska behöva "förklara mig", men det känns som det behövs i detta läge - så kör till!
För det första - du kanske inte vet att en gravid kvinna växer? Annars kan jag upplysa dig om att så är fallet. Man växer under nio månader!!
För det andra så är jag kanske inte trådsmal från början. Men vet du vad - det måste jag inte vara! Det är sjukt med alla ideal som finns i dagens samhålle om hur den kvinnliga kroppen "ska" se ut. Inte komstigt att unga flickor är rädda för att äta idag.
För det tredje - vet du bakgrunden till mina extra kilon? Nej, det vet du inte! Beror det på att jag äter och stoppar i mig en massa onyttigt och sitter i soffan varje dag? NEJ! Kandet bero på en medicin jag måste äta pga en sjukdom? JA! Äter jag hälsosamt? JA! Rör jag på mig? JA!
Jag har kämpat flera år mot dessa kilon, men medicinen och sjukdomen är ständigt emot mig. Jag har mått väldigt dåligt över detta av och till, för hur mycket jag än försöker, så håller inte en viktnedgång i längden. Jag kanske kan gå ner några kilon ibland, men de går alltid upp igen.

TROTS dessa extra kilon har jag träffat en man som älskar mig högt, vi har gift oss och nu ska vi ha barn. Vi är så lyckliga över detta lilla liv som växer. Och sen kommer det någon (som jag störande nog inte vet vem det är!) och säger att jag inte direkt är smal.
Tack för den. Det värmde verkligen!

Jag ber dig som skrev kommentaren: Tänk TVÅ, eller kanske till och med TRE gånger innan du kläcker ur dig något dumt. Du vet inte vilken skada kommentaren kan göra för mottagaren!

Vilka känslostormar!

Livet som gravid är inte alltid rosenrött vill jag lova. Det började i förgår kväll. Jag fick ont - riktigt ont - i ca 20 minuter. Smärtorna kunde liknas vid mensvärk. Senare upptäckte jag att jag blödde. Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle sova dåligt den natten.
Jag har blödit sparsamt förut också, men det har då försvunnit snabbt. Under gårdagen blödde jag fortfarande. Inga större mängder, men det avtog inte heller. Och smärtan kom till och från. Jag var och hälsade på min farmor igår och ville inte oroa henne med något som rör bebisen, så jag sa att allt var bra. Men under kvällen var jag riktigt, riktigt orolig. Önskade så att bebis kunde ge sig till känna, röra på sig eller sparka lite. Men icke sa nicke. Jag började läsa på nätet om blödningar i halva graviditeten (vilket är på gott och ont, för oavsett vad andra upplevt, så är det inte säkert att det gäller mitt fall). Jag ringde i alla fall till gyn strax innan kl. 20, men fick bara till svar i telefonsvararen att de är på plats nästföljande dag kl. 08.00. Natten till idag har varit enormt dryg. Blev inte många timmars sömn och som jag har våndats!

Klockan 7.45 i morse åkte Micke till jobbet och jag lovade honom att höra av mig så fort jag visste mer om vad som skulle hända. Jag slängde mig på telefonen och ringde gyn kl. 8.00. Gyn ville att jag skulle komma in med en gång för undersökning, vilket gjorde mig ännu mer rädd. Men jag var ändå glad att åka in. Ångesten var hemsk i detta läge. Jag ringde Micke och sa att jag skulle åka in, men eftersom jag inte fick en "egen" tid, utan skulle få räkna med att vänta ett tag så ville jag inte att han skulle åka från jobbet. Någon läkare skulle försöka hinna med att undersöka mig mellan de ordinarie undersökningstiderna.

Jag väntade ca 40 minuter ensam, samtidigt som jag kontaktade mamma och mina tre närmsta vänner för att underrätta dem om läget. En av dem, Frida, kom till mig på stört, så jag behövde inte vara ensam med alla hjärnspöken. Jag är henne evigt tacksam!
Efter 2,5 timmes väntan fick jag komma in på undersökning och ultraljud. Bebisen lever, trots att jag var övertygad om det fruktansvärda motsatta. Jag såg hjärtat slå för fullt. Bebisen mår jättebra och växer precis som den ska. Lyckan var total och glädjetårarna kom.
Blödningarna är inget farligt, jag blöder visst lätt från livmodertappen.
Sen blev det samtal till Micke och till mamma och de andra vännerna som jag oroat "i onödan", Alla blev så glada, lättade och lyckliga.
När jag blivit hemskjutsad av Olle och Frida kom tårarna igen. Jag grät hejdlöst av lättnad och av lycka. Och av glädje och kärlek till mitt barn, min man, min familj och underbara vänner som alltid ställer upp.

I kväll känner jag mig rik. Det finns så mycket kärlek och fina människor runtomkring mig. Och jag är så glad och lättad att vår älskade bebis mår bra. Nu ser jag fram emot ett "riktigt" ultraljud om knappt 2 veckor.

Den smärta jag ikväll känner pga foglossningen stör mig inte alls. Jag tar alla smärtor i världen, bara mitt barn mår bra.
Du är så älskad, lilla bebis!! Jag längtar efter dig!

"Shit, vad du har lagt på dig!"

Ja, orden i rubriken kläckte min man ur sig i fredags kväll när han kom hem från jobbet. Jag tittade på honom och jag antar att min blick sa ungefär "Ska du ha stryk eller?", för han sa ganska snabbt "Jag menar inte så... det är ju en bebismage". Och det räddade väl hans skinn för den kvällen.
Men sanningen är den att bebismagen syns tydligt nu, och det har hänt mycket på bara några dagar. Hur man klär sig har stor betydelse för hur väl magen syns, och jag antar att jag hade kläder i fredags som gjorde att magen syntes tydligt.
I helgen har Micke varit med jobbet i Kosta, så jag tog min "lediga" helg till att åka till mamma och pappa i Nybro. Det första mamma sa när jackan åkte av var "Titta, nu ser man ju magen jättetydligt!". Och likadant var det när jag besökte min sjuka farmor (som älskar det faktum att ett barnbarnsbarn är på väg, men som förmodligen inte kommer finnas kvar hos oss när bebisen kommer). Farmor pussade på magen och kramade och klappade.
Alla säger att magen syns tydligt, och jag tycker det är jättemysigt! Men häromdagen upplevde jag också att den var i vägen! Det var när jag skulle stänga kylskåpsdörren. Antagligen stod jag för nära, för dörren gick liksom in i magen... Jag får helt enkelt börja ställa mig lite längre ifrån kylskåpet :)

Man funderar ju mycket på om allt är som det ska med barnet. Och det vet man ju inte! Men eftersom magen växer måste det ju vara som det ska. Så tänker jag i alla fall :)
Imorgon är det två veckor kvar tills ultraljudet, hoppas det går fort!!

Eftersom magen börjat växa så fort nu den senaste veckan, så vill jag snart känna något tydligt inifrån! Men än så länge känner man bara lite bubblande och kurrande. Vet egentligen inte ens om de kommer ifrån bebis, eller om det är annat som känns. Men med tanke på magens storlek så booooorde något kännas snart. LÄNGTAR <3

Barnvagnsdjungeln - here we come!!!

Nu har vi äntligen varit nere på Babyproffsen för att ta tag i det här med barnvagn. Jag vet, det är lång tid kvar än. Men jag har googlat på nätet för att få reda på lite information. Vad är skillnaden på en mjuklift och en hårdlift? Hur används de? Vilket passar oss bäst? Vilken är sönast att köra?
Ja, det finns många behov, och alla har vi olika. Men vi fick jättebra hjälp på Babyproffsen, och fastnade för en Brip Happy.
Jag var helt insnöad på en Emmaljunga efter att ha läst på nätet. Men efter att ha fått känna och klämma lite, så har jag nu ändrat mig. Micke gillade den också. Den hade det mesta som gör att det är en vagn för oss.
Så nu när vi känner som vi gör för denna vagn, ska det till något drastiskt för att vi ska ändra vår uppfattning och ta en annan vagn/annat märke. Men den som lever får se :) Som sagt, det är tidigt än.

Igår var vi på husvisning. Jag hoppades verkligen på det huset och hade byggt upp rejäla förväntningar. Som tyvärr grusades totalt. Vi letar hus i Berga/Bergavik-området och detta låg i Bergavik. Perfekt läge. En bra gund på huset, men jösses! ALLT behövde göras om. Mäklaren var riktigt dålig och jag var grymt besviken när vi gick därifrån.
Mäklaren intog någon slags försvarsställning så fort man sa något negativt om huset, eller om man ifrågasatte något. Exempelvis sa mäklaren att man inte behövde tänka på att dränera om huset på flera år. Men när man kommer ner i källaren så dryper det av vatten och fukt. Och så är det fullt med mögel på väggarna! När man påtalar detta för mäklaren så säger han bara lite nonchalant "ja, men det kostar 2000 kr/meter att fixa!". Jäkla klåpare!!!
Nä, det är bara att glömma och gå vidare. Det finns bättre objekt för mig och min lilla blivande familj :)

I övrigt så sitter förkylningen fortfarande i. Rejält också. Febern är borta, men förkylningen har ju en förmåga att påverka den allmänna orken negativt. Jättetråkigt. Jag som tyckte att jag var trött som det var ifrån början. Och så går jag och väntar på mina provsvar för min ämnesomsättning. Brukar ta 1-2 dagar. Nu har det gått 3! Hoppas, hoppas de kommer med posten imorgon, och att värdena ser bra ut såklart.

Finns du där inne?

Jag vet att man inte ska tänka så, men jag kan inte hjälpa det. Jag har kommit till en punkt där jag böjar undra om graviditeten har avstannat. Graviditetsymptomen avtar allt mer. Illamåendet är borta, liksom huvudvärken och de ömmande brösten. Behovet av att springa på toa en gång i kvarten är inte heller kvar. Det enda som är kvar är en enorma, fruktansvärda tröttheten. Men det kan ju lika gärna bero på hösten som är i antågande. Jag har börjat fråga mig själv - känner jag mig gravid - och vet inte riktigt vad jag ska svara på den.

Många säger att det är normalt tänkande, och att det är normalt att man mår i stort sett "som vanligt" under denna period. Men det är just därför som jag så innerligt längtar efter att få känna något från barnet! Det känns som en evighet till nästa kontroll (andra ultraljudet), som är den 8/10. Drygt tre veckor!!! Har inte varit på någon kontroll sedan det första ultraljudet den 21/8. Det är normala intervaller, men det känns väldigt långt. Kan man inte klämma in någon liten undersökning bara så att man kan vara lugn, att allt är bra?
Efter andra ultraljudet är det 4-5 veckor tills nästa MVC-besök. Därefter är det väl rätt regelbundet, vad jag vet. Tror det är varannan vecka för förstföderskor.
Jaja, jag är otålig. Får väl lugna mig lite...

Igår var jag och tog nya prover för min hypotyreos (underfunktion i sköldkörtenl/för låg ämnesomsättning). Det är av största vikt att man tar rätt dos medicin (i detta fallet Levaxin). Jag måste på kontroll var sjätte vecka, för att se så värdena är bra. Det är lite lustigt detta, jag fick diagnosen våren 2010, och har varit väldigt "svårinställd" med medicinering. Det är först i början av graviditeten som medicineringen blivit rätt. Alltså är jag lite orolig för att värdena ska ha rubbats nu när graviditeten gått lite längre. Inväntar svar på proverna i början av nästa vecka.

I övrigt ser det ut att bli en lugn helg. Både jag och min man är rejält förkylda, så det kommer väl inte gå i så värst många knop, antar jag...

Önskar er alla en trevlig helg!

Ny vecka - och ny månad!

Varje onsdag är så otroligt härlig! Då märker jag att graviditeten går framåt. Idag har vi gått in i v. 17, och därmed även i 5:e månaden av graviditeten. Jag går bara och väntar på att få känna något ifrån den lille/lilla bebisen. Men än så länge kan jag bara känna hur det spänner och drar för att livmodern växer. Kan hända att jag kanske känner bebisen ibland, men att jag ännu inte förstår vad det är. Troligen dröjer det ett par veckor till innan jag känner bebisen ordentligt. Kan knappt vänta!
Jag hoppas i alla fall att det molande, och de små hugg jag känner är normalt. Men det borde det ju vara!? Livmodern växer ju, och annat måste ju liksom flytta på sig för att bereda plats.
Men för mig, som väntar första barnet, blir man nervös och nojig över allt man känner. Man vet ju inte hur det ska kännas. Men alla vänner brukar lugna ner mig rätt bra.

Idag har varit en extremt lugn dag. Förkylningen är påtaglig, halsen river och man får nysattacker. Till råga på allt har jag fått besök av febern idag. Så dagen har ägnats åt att läsa i min bok och att titta på film i soffan. Runt 15-tiden var jag så trött, så jag tänkte sova en stund. En halvtimme borde ju i alla fall vara ok. Ställde mobilen på rigning. Och visst ringde den - men jag stängde nog av den kvickt som tusan och somnade om igen. Vaknade 17.30... Skönt att sova i och för sig. Hoppas bara det inte blir några problem med att sova inatt.

Imorgon vill jag i alla fall att febern är borta! Jag är trött och hängig som det är, utan den! Håll tummarna! :)

Välkomna, KalmarNytts läsare!

Idag börjar jag blogga för KalmarNytt.se, så jag vill hälsa alla nya läsare välkomna! Jag har bloggat om graviditeten i ett par veckor, så ni får jättegärna besöka min blogg för att läsa de tidigare inläggen.
Jag hoppas att ni vill följa mig på min och min makes resa mot dagen då vårt första barn kommer. Som vi längtar!!!

Dagen har varit väldigt lugn idag. Jag var bjuden på lunch hos min f.d kollega Susanne (vad konstigt det känns att skriva f.d - men vi jobbar ju faktiskt inte ihop längre) och hade jättetrevligt! Det som var mindre trevligt var bussfärden till Lindsdal där Susanne bor och hem till stan igen. Varför kan busschaufförer inte köra normalt? Varför dessa snabba accelerationer, tvära inbromsningar och ryckiga körning? Det slutar alltid - och då menar jag ALLTID - med att jag kliver av bussen illamående! Är de så pressade av sin arbetsgivare att de inte kan köra så resan blir behaglig för resenärerna? Eller är det bara okunskap och ovilja? Ja, inte vet jag. Lite smått sur och irriterad blir jag i alla fall.
Skärpning, busschaufförer!!

Nu är det snart dags för fotboll. Sverige - Kazakstan, självklart sitter maken bänkad framför tv:n med Sverige-halsduken på. Jag slår mig väl ner i soffan med en mugg honungsvatten (för att lindra min onda hals) och en god bok. Måtte han inte gapa och skrika allt för mycket, för då hänger smockan lös ;) Mina nerver tål inte riktigt plötsliga skrik, rop och utfall just nu.
Men men - HEJA SVERIGE!!!

Kräftskiva

Igår kväll var vi bjudna på kräftskiva hos Mickes kusin. Mitt ute i skogen, men alltid lika trevligt! :) Mycket folk, härlig stämning och många kräftor (som jag aktade mig noga för). Värdinnan Helena hade gjort glutenfri paj till mig, så jag överlevde kvällen jag med.
Det var ganska intressant att betrakta denna tillställning med nyktra ögon, måste jag säga. Fast - det var väldigt städat, var väl bara en stackare som blev lite för onykter.
Jag var i alla fall på systembolaget dagen innan och skulle köpa mig några alkoholfria cider. Tror ni inte jag fick visa leg i kassan?! Det var ju bara alkoholfria drycker jag köpte, vilket kassörskan även såg. Men visst, är väl bättre att de kollar för många än för få. Kändes dock lite underligt :)

Min kräftskiva slutade kl. 23.30, då jag var alldeles för trött för att sitta uppe längre. Huvudet värkte också. Övriga var uppe till 3-3.30 nångång, så jag gissar att mina älskade man somnar tidigt i soffan ikväll. Tur att han är ledig imorgon.

Men den här dagen började inte jätteroligt för mig. Vaknade med huvudvärk - som vanligt - och kände mig allmänt dålig. Ungefär som om jag var med och drack en massa alkohol under gårdagskvällen. Men det kan jag LOVA att jag INTE gjorde. Ibland mår jag så under de första timmarna av dagen, vilket är så tråkigt. Men jag får försöka att tänka på att jag får ut något alldeles, alldeles underbart av detta i slutänden!

Solen skiner och det är behaglig temperatur ute, så nu blir det en promenad med Micke och sedan får vi väl se vad vi hittar på för middag.

Köpt mammakläder!

Idag har jag - eller vi kanske jag ska säga - gått in i vecka 16. Nu går det minsann undan! Alltid lika spännande med ny vecka. På min mobil har jag tre appar, en från Babycenter, en från Babygruppen och en från 1177 (sjukvårdsrådgivningen). Den förstnämnda ger information och tips varje dag under graviditeten. Olika saker och frågor som kan tänkas dyka upp som man får svar på och andra tips om vad man bör tänka på. Den ger även - precis som de andra två - en veckouppdatering den dagen man går in i ny vecka. Då får man information om hur stor bebisen är nu, vad som händer i den nya veckan, hur man kan känna sig och vilka tankar som kan dyka upp hos partnern. Jättebra tycker jag!
Så varje onsdagsmorgon när jag går in i ny vecka tar jag upp apparna och läser igenom. Babycenter har även en bra och utförlig bild på hur bebisen ser ut i den vecka man är i. Så mysigt att se och få läsa!
Många säger till mig att inte läsa så mycket. Men vad är det för fel med det? Det jag läser är ju ren fakta. Okej, man kanske ska hålla sig ifrån olika forum på nätet och ställa frågor som "vem som helst" kan besvara. Det är bättre att hålla sig till faktasidor och ställa de frågor man har till sin BM.
Men som det jag skrev om igår - fiskolja - det läste jag ju i min app. Så jag tycker absolut inte att det är FEL att läsa :)

Idag hade jag en date med kollegorna från jobbet. Vi ska träffas för en fika en gång i månaden ungefär. Så idag var första fikastunden på Kullzénska inne i stan. Mycket trevligt. Efter det gick jag bort till H&M för att titta på lite mammakläder. Ja, det börjar verkligen märkas att storken är på väg. Kläderna blir tajtare och tajtare. Så nu har jag köpt två par mammabyxor och en mammajacka att ha under hösten. Ett par leggings blev det också...
Än så länge har det varit varmt och skönt, så man har kunnat ha kjol/klänning/leggings och tunika som sitter lite lösare, och som bara är till att "dra på". Men nu när hösten närmar sig så är det lika bra att vara förberedd med lite varmare kläder.

Det doftar nu gott i hela lägenheten. Jag håller på att baka bröd. Det är så stor skillnad på att äta köpt glutenfritt bröd och att äta hembakat. Mums :) Får nog bli en macka till kvällsmaten nu.
Nu kommer snart Micke hem. Hade varit skönt med en promenad, men jag ser att regnet öser ner. Så det blir till att ta lite kvällsmys och sedan titta på Dallas.

Ha en bra kväll!

Fiskolja

Jag är ju inget stort fan av fisk. Äter ingenting från havet så långt jag kan undvika. Men jag har ätit kapslar med fiskleverolja så att jag får i mig omega-3 ändå. Jag frågade min BM vid första besöket om jag kunde fortsätta med det och fick svaret "Ja, det skulle jag tro".
Igår på Babycenters gravid-app stod det lite information om just detta. Efter att ha läst vad det stod så hade jag lärt mig att jag INTE skulle äta de vanliga kapslarna, då de oftast är gjorda på fiskleverolja. Fiskleverolja innehåller en slags A-vitamin som kallas "retinol" - vilket bör undvikas helt under graviditet. Den informationen räckte för att jag skulle gå till apoteket och kolla om det finns någon kapsel med fiskolja som INTE är gjord av fiskens lever. Jag fick då veta att det finns enbart EN sort som är speciellt för gravida (se nedan).
Det finns massor av ämnet DHA (dokosahexaensyra) i fiskleverolja, enligt Babycenters app, och det är väldigt viktigt för att bebisens hjärna och ögon ska utvecklas normalt. Självklart tar jag då dessa kapslar :)
Undrar bara varför min BM talade om detta från början? Nu har jag ju hunnit få i mig ämnen som är skadligt för mitt barn...

Hårstrån ÖVERALLT!!!

Det är väl lustigt ändå? Jag var hos frissan i fredags och givetvis fick hon höra att jag är gravid. Hon sa att det är väldigt vanligt att man inte alls tappar mycket hår under graviditeten, men efter förlossningen kan man tappa i stort sett så mycket som man normalt sett skulle gjort under de 9 graviditetsmånaderna. Detta skrämde mig något. Vill helst inte tappa SÅ mycket hår på en och samma gång!
Grejen är att fram till nu har jag faktiskt fällt otroligt lite hår mot vad jag brukar göra. Men vad hände igår? Jo, självklart släpper jag av mig MASSOR!! Bara från en dag till en annan?!?!
Tvära kast... hoppas det lugnar ner sig lite snart.

Annars då? Jo, det har varit en lustig dag. Sista "arbetsdagen" på jobbet innan vi stänger ner vår verksamhet imorgon. Igår började jag städa på min plats på kontoret. Tömde alla pärmar i min hurts, gick igenom alla papper ifall något letat sig in bland högarna som jag kanska kan komma att behöva i framtiden. Jag har rensat ur allt i mina dokument på den fasta datorn och på min laptop, slängt alla lappar jag haft uppsatta på min anslagstavla. Blockat bort allt kontorsmaterial. Slängt alla mail i min Outlook. Läst igenom de mail jag fått från kollegor som  på kunders begäran framför kundens tack för min hjälp och insats i deras ärende. Det värmer mitt hjärta att kunder tar sig tiden att ringa in bara för att meddela att de fått så pass bra hjälp av mig. Då har man i varje fall lyckats med sitt jobb.

Imorgon återstår att koppla ur datorer och telefoner och städa undan det sista. Sen tar vi alla en gemensam lunch på en restaurang och sedan skiljs vi åt. Snyft. Det känns så sorgligt.

Men under eftermiddagen har jag bakat hallongrottor, chokladbröd, kolasnittar och en tårtbotten som jag strax ska fylla med god fyllning. Imorgon fyller min älskade make år, så vi ska ha lite födelsedagskalas på lördag. Tur att jag har lite annat att tänka på än jobbet :)

Snart kommer jag att stupa i säng. Har gjort betydligt mer än jag egentligen orkar med denna dag. Och så är det en dag imorgon med.

Vi ska ha barn!

Ja, det är knappt så man kan tro det. Allt är nytt och spännande, men vi är så lyckliga över det lilla liv som växer i min mage.

 

Jag har kommit på idén med denna blogg nu ikväll. Det är så att vi är nedlagda på jobbet från och med fredag 31/8 (har vetat om det sedan 25/3 i år). Så jag jobbar alltså tre dagar till. Sedan är kapitlet "Telia" över och ett nytt spännande äventyr börjar.

 

I tisdags förra veckan var vi på vårt första ultraljud. Och vilken känsla att få se sitt lilla barn!! En och annan tår letade sig nedför min kind medan min man Micke höll mig i handen och smekte den ömt. Kommer aldrig glömma det tillfället, så man för första gången såg ett litet knyte röra sig och sprattla i magen. Vid ultraljudet trodde vi att jag var i v. 14 (13+4) och att beräknad förlossning (bf) skulle bli den 20/2. Dock blev bf framflytad 6 dagar, till den 26/2. Det innebär att jag varit i vecka 14 i två veckor nu!! Det har med andra ord varit ganska drygt. Men imorgon är det ny vecka, tjohoo :)

 

Här kommer en liten bild på vårt lilla mirakel.