Hinnsvepning

Ordet låter nästan lite otäckt. Men igår var jag hos barnmorskan igen. Allt var bra med bebis. Hon gjorde även en s.k hinnsvepning på mig. Man går in och retar hinnorna och livmodertappen. Det brukar trigga igång förlossningen. Detta gjordes kl. 13. Jag var då öppen 2 cm, och livmodertappen var väldigt mjuk och mogen.
Nästan omedelbart efteråt kände jag en mycket starkare mensvärk än tidigare. Ett par timmar senare började värkarna komma smygandes tillbaka. Ca 15 minuter emellan. De blev tätare och tätare och under kvällen (21-22-snåret) kom de med ca 5 minuters mellanrum. Så höll det i sig större delen av natten - vilket innebär att jag inte sovit så fasligt mycket.
23.10 hör/känner jag hur det klickar till och kommer att tänka på att det kan vara vattnet som går. Har nämligen hört att det kan klicka till precis innan. Hinner bara ställa mig upp och känner hur det kommer en liten flod. Dock trodde jag det skulle komma betydligt mer, men jag var tacksam att jag tagit på mig en nattbinda en halvtimme innan. Vankade omkring lite för att se om det kom mer vatten, vilket det gjorde lite då och då, men inga större mängder.

Jag gick sen och la mig på soffan då jag kände att Micke åtminstone kunde få sova. Jag pustade och stånkade mig igenom mina värkar som blev kraftigare och kraftigare och försökte samtidigt klocka dem. Runt 02 blev de tätare, ca 3 minuter emellan - för att sedan bli glesare igen. Vid 5-tiden gick det nästan 25 minuter emellan! Vilket på ett sätt var skönt, för då fick jag lite mer sömn..
Vet inte om de avtog för att jag låg ner. Men nu har jag i alla fall varit uppe och vankat omkring en stund och tagit en dusch. Ska väl äta lite frukost och sen ut på en promenad för att få igång värkarbetet igen.

Barnmorskan trodde i alla fall på bebis i helgen. Det gör jag med, bara värkarna kommer tillbaka (även om de gjorde jäkligt ont...) :D

Trevlig lördag på er!

Hej och hå, vecka 42...

Denna eviga väntan. En dag känns som tre...
Ibland undrar jag om bebisen någonsin vill komma ut. Kanske inte ens finns någon bebis där inne? Det kanske bara är jag som behöver lägga om kost och motion? Nä, skämt åsido. Men det är riktigt drygt nu. Tycker ändå jag provat det mesta. Både att vila igång förlossningen och att promenera igång den. Jag städar, springer i trappor, vilar, putsar fönster, äter ananas... allt det där som sägs sätta igång förlossningen. Men det är nog bara till att inse. Barnet kommer när det är redo.

Jag känner av förvärkar dagligen, alltid värst på kvällarna. Och varje kväll när man går och lägger sig undrar man - kommer det sätta igång inatt? Samma tanke kommer när man vaknar på morgonen och blir besviken över att man inte har ont någonstans - kommer det sätta igång under dagen? Kommer jag behöva ringa Micke på jobbet och säga att vi måste åka in?

Men nu känns det som om man har slutat hoppas. Just för att besvikelsen inte ska bli så stor.
Micke har varit ledig igår och idag. Så idag blir det ut i solen och njuta. Verkar vara gudomligt väder - en perfekt dag för bebis att titta ut till världen på, enligt mig.
Jag tror att man får försöka se till att ha saker inplanerade varje dag - så att dagarna inte blir så förbaskat långa och dryga. Och visst - det kan man göra när Micke är ledig. Men när jag är hemma själv en hel dag? Jag får/vågar inte gå så långt hemifrån själv och har heller ingen bil hemma. Så vad kan jag göra då? Inte mycket.

På fredag ska jag till barnmorskan igen. Önskar SÅ att jag slipper det besöket. Men om ingenting har hänt då så kommer hon att göra en s.k hinnsvepning på mig. Det retar livmodertappen och brukar i de flesta fall sätta igång förlossningen inom någon dag. Men som sagt - jag hoppas jag slipper och att det sätter igång innan.

Håll tummarna!

Nu är jag trött på mes-värkarna - BRING IT ON!!!

Nu har jag haft två kämpiga nätter. Natten till igår hade jag en hel del förvärkar. Känslan kan beskrivas som mensvärk (fast värre) samt smärta i ländryggen. Jag sov inte jättebra, men fick ändå tillräckligt med sömn så jag inte behövde sova under gårdagen. Förvärkarna lugnade ner sig lite under dagen, men under eftermiddagen/kvällen kom de tillbaka.
Natten till idag var helt klart värre. Somnade väl runt 23-snåret. Vaknade kl 01.20 och det var total LÖGN att somna om! Kände inget som gjorde direkt ont just då, utan det gick bara inte att somna. Två av tjejerna i föräldragruppen åkte under gårdagen in till förlossningen och födde varsin son. Så tankarna snurrade mycket kring dem skulle jag tro.
Men runt 04-tiden satte det igång att göra ont. Kändes lite annorlunda den här gången, kan dock inte riktigt sätta fingret på vad. Trycket nedåt var enormt, magen blev stenhård och smärtan kan fortfarande liknas vid mensvärk. De satt i ungefär en minut i taget och kom var 10-15 minut. Men de var faktiskt inte särskilt smärtsamma, även om de absolut kändes. Däremot var de regelbundna, för i stort sett första gången.

Jag trodde verkligen att det var på G, men jag väckte inte Micke. Lika bra att någon av oss får sova. Mickes klocka ringde i alla fall klockan 06 och då gick jag upp med honom för att ta en tallrik fil. Hungern gjorde sig påmind. Försökte efter detta att sova lite igen, vilket jag lyckades med i ca 40 minuter. Ljuset gör att det är svårt att sova. Och de - ursäkta - förbannade fåglarna kvittrade så in i helsefyr, så det gick ju inte att få en blund mer. Älskar normalt fågelkvitter!
Det var bara att gilla läget och kliva upp. Tänkte att jag kanske kunde gå och lägga mig ett par timmar senare, men det har ju inte blivit av än, och nu är klockan snart 14 på eftermiddagen.

Jag har varit ute på en liten promenad. Inte så långt, men 2 km kanske. Gick även runt Maxi och köpte lite grönsaker så gör vi en skinksallad till ikväll.
Men jag hoppades verkligen på att värkarna skulle utvecklas den här gången. Istället avtog de under förmiddagen. Är så trött på detta hattande fram och tillbaka. Och att det inte blir några RIKTIGA värkar! Jag vill att det ska börja göra sådär jäkla ont så vi kan få vår bebis någon gång. Nu har vi ju ändå gått in i mars. Solen skiner, det är varmt och snön smälter. Vad väntar du på, lilla bebis? Kom igen nu, va - BRING IT ON!!!!!

Självaste BF-dagen

Då vår dagen kommen. Dagen då det är tänkt att vi ska bli föräldrar, om allt går enligt planen. Dagen som man har ställt in sig på i 9 månader.

26 februari...................

Ingenting verkar hända vad gäller barnafödandet i alla fall. Så otroligt frustrerande!
Jag var hos barnmorskan idag på förmiddagen. Micke skjutsade mig dit innan jobbet. Allt såg bra ut - precis som vanligt. La inga direkta siffror på minnet, men blodtryck, blodvärde och hjärtljud var helt i sin ordning. Magen mätte 35 cm. En cm större än för två veckor sedan.
Bebis var busig. Det var inte lätt att lyssna på hjärtljuden idag, för bebis flyttade på sig hela tiden :) Mammas lilla bus! Men till slut så fick vi höra att det slog bra.
Jag vägde mig som vanligt också. Idag var jag övertygad om att jag åtminstone borde gått upp ett kilo. Kanske till och med två. Men nä, jag hade gått NER ett kilo sedan sist. Obegripligt, det där. Men jag klagar inte :)

Hade tänkt mig en promenad hem, i hopp om att trigga igång förlossningen. Jag hann inte gå mer än 150 meter så mötte jag min pappa som kom körandes på vägen. Han bor i Nybro normalt, men hade ärenden inne i Kalmar. Han tyckte jag var alldeles för långt hemifrån, och tyckte absolut inte jag skulle GÅ hem. Så det blev skjuts. Men jag tog en promenad när jag kom hem istället. Runt Skälby - och det innebär ändå 3,5 km ungefär. Blev dock rädd när jag var som längst hemifrån. Vad gör jag om vattnet skulle gå och värkarna skulle sätta igång? Det var kallt, blåsigt och blött överallt. Jag hade ju omöjligt kunnat gå hela vägen hem i det läget. Hade väl fått ringa efter taxi.
Men vattnet gick inte, och värkarna var bara lätta under promenaden, så det gick bra. Dock tror jag inte att jag ska gå så långa promenader själv. Får nog nöja mig med att hålla mig runt kvarteret hemma.

Till middag blev det pannkakor. Det var evigheter sedan jag åt det, så jag blev riktigt sugen. Därefter vilade jag en stund och sen bakade jag bullar och sockerkaka. Har även hunnit med ett antal telefonsamtal. Ett med svärmor, ett med mamma och ett med en väninna. Alla tre undrade hur jag mådde och om jag trodde det skulle bli ett punktligt barn.
Men det verkar inte så. Nu är det bara knappt 5 timmar kvar på detta dygnet, så det vore väldigt konstigt om jag skulle hinna klämma ut bebisen idag.

Men imorgon kniper jag igen! För då fyller min svåger år, och jag VILL verkligen att vårt barn ska ha en egen födelsedag! Är ju bara så typiskt att jag har en tvättid imorgon. Det innebär att jag kommer att springa en massa i trapporna, så det skulle ju inte förvåna mig om det sätter igång förlossningen bara för att jag inte VILL det imorgon. Får strunta i tvätten. Hoppas på att det finns en tid på torsdag istället, kanske. Jag får kolla upp det :)

Nu ska jag ta mig en kvällsmacka - och Micke får väl njuta av en nybakad kanelbulle. Gjorde dem inte glutenfria denna gången - är ändå inte så förtjust i bullar :)
Ny dag imorgon, med start på övertid. Får se hur det går :)

www.vi2blir3.blogspot.se

Alldeles för många deppdagar!!

Nu tycker jag att jag börjar bli allmänt sur, tvär och deppig! Vill bara få ut barnet, men jag vet - det är inget som jag kan styra över.
Ändå sitter man och googlar på sätt att starta förlossningen - och testar även vissa saker... såklart utan resultat.

I förrgår hade jag en sån där riktig deppdag. Ingenting var bra. Till på köpet så jobbade Micke, så jag var själv hemma hela dagen. Idag är det samma sak - trots att han är hemma. Tror att han undviker mig lite, för jag har varit lite småelak och hugger lätt. Inte min mening egentligen, men jag ÄR faktiskt på dåligt humör.
Att gå med smärta nästan hela tiden tär på en. Dels är det förvärkar som oftast kommer om kvällarna. De gör riktigt ont när de kommer och gör då ont både i nedre delen av magen och i ryggslutet. Men om dagarna har jag även den förbannade värken som känns som mensvärk. Helt normalt, säger alla. Ja, det är väl möjligt, men det är jobbigt att gå med dag ut och dag in. Inte konstigt man blir på dåligt humör.

I morse blev jag väckt av fågelkvitter. Underbart. Solen sken och det var flera plusgrader. Såg framför mig en promenad ute på Stensö eller liknande. Kanske kunde vi ta med lite kaffe och sitta och njuta en stund. Men nähä - solen bestämde sig för att gå i moln och det blev igenmulet innan klockan hunnit bli 10. Så klockan 10 var min dag förstörd.
Det kanske låter löjligt i era öron, men man är inte sådär glad nuförtiden. Vissa dagar är jag jätteglad och uppåt. Men deppdagarna kommer alldeles för ofta.

Åhh, vad jag längtar till förlossningen drar igång. Imorgon är det beräknat att vi ska bli föräldrar. Men jag tvivlar...

Vi är redo!

Ja, vi är redo. Så redo man kan bli i alla fall. Men jag vet inte om man någonsin blir helt redo för att bli föräldrar. Det är nog en uppgift som man växer in i, skulle jag tro. Men vi har i alla fall allt klart hemma - och längtar så efter bebisen!

Spjälsängen är monterad, bäddad och inflyttad i sovrummet.
Barnvagnen (blev en Brio Happy) är hämtad och monterad.
Babyskyddet till bilen är hämtat (fick det på köpet när vi köpte vagnen).
Alla bebiskläder är tvättade och invikta i garderoben.
Napparna är kokade.
Förlossningsplanen är skriven.
BB-väskan är packad (bara mobilladdare och ett par andra saker som ska med, men som inte kan läggas ner förrän vi åker in).
Skötbordet är på plats.
Blöjor, tvättlappar och andra hygienartiklar är köpta.

Vi väntar nu bara på vår älskling. Varje dag är en evig väntan - och det lär det vara ett tag till. Det ÄR faktiskt en vecka kvar till BF, men jag önskar så att förlossningen kunde dra igång lite tidigare.
En nyfunnen vän - Annika från föräldragruppen - fick sin son i lördags. Även hon var förstagångsföderska, och jag blev så glad att få veta att inte alla förstagångsföderskor går över tiden! Så hoppet lever.
Jag har i alla fall sagt till bebis idag att h*n har en vecka på sig - sen stänger detta maghotellet! Hoppas bebis lyssnar på mamma.

Det är fortfarande en väldig aktivitet i magen. Särskilt om kvällarna. Man kan sitta och titta länge och se hur det böljar, guppar och hoppar till. En häftig syn, men jag måste säga - det är inte så bekvämt. Måtte bebis fortfarande vara fixerad.

För någon vecka sedan var jag rädd att bebisen kommer vara extremt stor vid förlossningen. En klump på 6 kg! Jag var helt övertygad om det. Men nu har jag känslan av att det är tvärt om, att bebis kanske är mindre än "normalbebisen". Och om bebis är mindre än normalt - är det då vanligt att man går över tiden, för att bebis ska växa till sig lite mer?
Hmm, ja inte vet jag. Jag får fråga min barnmorska om det på tisdag nästa vecka, om inte liten har tittat ut till dess, vill säga.

Redo för myskväll!

Det är väl ingen som kunnat undgå att det är Alla Hjärtans Dag idag? Personligen tycker jag att det är en mycket mysig dag. Såg en äldre herre (säkert över 80 år) komma gåendes med en stor bukett röda rosor. Blev så lycklig av att se detta. Han skulle säkert ge dem till sin fru som väntade där hemma. Gulligt!

Micke och jag brukar inte göra något superstort av denna dagen. Jag brukar få blommor, jag brukar köpa något litet till Micke och sen brukar vi laga något lite extra gott till kvällen.
I dag var jag och köpte tre vackra röda rosor till min älskade man. Och jag fick 20 röda rosor av honom. Plus belgisk choklad. Vi ska nu ut och äta på Hanssons Krog. Vi unnar oss det idag, och jag har faktiskt längtat hela dagen.

MEN. Jag tycker inte att det ska behövas en särskild dag för att människor ska kunna visa sin kärlek och uppskattning för varandra. Det ska man kunna göra vilken dag på året som helst. Själv anser jag att både Micke och jag gör det. Men jag kan ärligt säga att det är inte ofta Micke kommer hem med blommor, sådär bara för att han känner för det. Utan blommor får jag när det är något speciellt - födelsedag, årsdag, alla hjärtans dag eller andra betydelsefulla dagar. Men vi visar vår kärlek ändå, och det är mycket viktigt. Kramar, pussar, små viskningar. Och det allra viktigaste - att säga orden "jag älskar dig". Det har i alla fall kommit att betyda väldigt mycket för mig.

Jag hoppas att alla har haft en mysig dag, för det har jag haft. Nu bär det snart av till stan för middag, som sagt. Hoppas att ni får en mysig kväll, för det ska vi ha.

Jag denna afton (v. 39). Tråkigt med svart, men en svart mammaklänning är det som är mest gångbart. Passar till alla tillfällen :)

Sista besöket hos barnmorskan..?

Idag har jag varit på kontroll hos barnmorskan igen. Allt ser som vanligt bra ut, så otroligt skönt.
Hjärtat slår med 152 slag/minut. Aktiv liten krabat.
Mitt blodväde har ökat något igen till 119, vilket är jättebra.
Blodtrycket är 120/80 - också jättebra.
Magen mätte 34 cm - mitt på kurvan. Och så har den sjunkit ner lite.
Vikten är fortfarande oförändrad.

Undrar om det blir fler besök hos barnmorskan. Har ett besök inbokat om två veckor, på självaste bf-dagen. Hoppas bebis är ute då :)

Jag passade på att fråga om barnets aktivitet. För ibland känns det som om det är så mycket aktivitet i magen att man börjar undra om bebis fortfarande är fixerad. Men ja - bebis är fortfarande fixerad och ja - aktiviteten kan ändå vara väldigt hög. Sparkar och rörelser känns mer och mer obehagligt just nu, måste jag säga. Särskilt som huvudet trycker ner mot bäckenet. Samtidigt som huvudet pressas nedåt så verkar bebis gilla att sträcka på benen, så man känner sig helt uttänjd både neråt och uppåt samtidigt! Inge vidare bekvämt.

I söndags tillbringade jag dagen i soffan. Vi var hemma hos goda vänner i lördags kväll och hade jättetrevligt. Kvällen avslutades dock med en massa förvärkar som gjorde riktigt ont. Men under söndagen hade jag en lustig känsla i kroppen. Jag var snurrig i huvudet, förvärkarna gjorde jätteont, men var inte regelbundna. Däremot kände jag som konstant mensvärk hela dagen. Inget roligt alls. Mamma och pappa var på besök en stund, men jag kände mig inte så värst trevlig. Vilket de i och för sig förstod. De flesta trodde att förlossningen var på väg att dra igång. Men efter att mamma och pappa hade åkt så vände jag mig i soffan. Och som en blixt från klar himmel kommer illamåendet. Hann knappt in i badrummet och spydde massor :( Det värsta jag vet är att kräkas nu när man har denna stora magen också.

Men det verkade bara vara den dagen, för sen har jag mått bra, förutom förkylningen som INTE vill släppa taget. Fick även lite feber, men den har jag motat ner med panodil. Hostan är bättre, men är fortfarande inte borta. Så jag kör med min Cocillana ett tag till.

Igår var Micke och en vän till honom på Ikea för att hämta hem spjälsängen. Eftersom jag inte får bära tungt, så fick vi be om hjälp. Tur man har fina vänner.
Micke satte ihop den igår kväll och jag tänkte jag skulle ta och torka av den nu och sedan bädda den. Mysigt!!

Förvärkarna börjar bli jobbiga!

Nu har förvärkarna ändrat karaktär. Tidigare har de varit mer som enbart sammandragningar. De började då i övre delen av magen och gick neråt. Nu känns det mer som menssmärtor fast hundra resor värre. Fick höra att det ändå är förvärkar, men att det brukar kännas så när det närmar sig förlossning.
No shit, Sherlock... Det hade jag redan räknat ut själv, för nu kan de göra riktigt ont!

Vissa dagar har jag mycket förvärkar, och då blir det till att vila mycket. Ta många pauser på soffan eller i sängen. Svårt dock om man är ute och handlar eller bara går en liten promenad, för helst vill man sätta sig ner när det gör ont. Och den möjligheten finns inte alltid.
Något annat som gör att man verkligen fattar att förlossningen närmar sig är att slemproppen börjat lossna. Inte hela, men har kommit i olika delar. Behöver ju inte betyda något. Den kan lossna ett par veckor innan förlossningen startar, men den kan också lossna nära inpå. Den kan även "reparera" sig själv och återbildas - som om ingenting hade hänt. Så vi får väl se.

Vissa dagar känner jag inga förvärkar alls, eller bara ett par stycken. Bästa dagarna! Då är jag pigg och glad :)
Idag är en dag då jag hittills haft en hel del förvärkar, men jag är ändå pigg och glad. Vi har besök av goda studiekamrater som vi pluggade med i Jönköping. De bor på Gotland och har nyligen gift sig. Så nu träffar vi dem under denna helgen tillsammans med gemensamma vänner. Ser verkligen fram emot att prata ifatt om allt som hänt.
Vi träffades en stund igår kväll, då de började gissa på datum för bebisens ankomst. Tänkte jag ska göra en lista på deras gissningar, så vi kan se vem som är närmast sen.

Snart kommer min vän Ida på besök. Så roligt, så man inte behöver vara själv om dagarna när Micke jobbar. Hon stannar till ikväll, när vi strålar samman med de övriga. Kanske hon vill förlja med mig bort till Systembolaget så jag kan köpa någon alkoholfri dricka. Jag uppskattar normalt sett vatten med en citronskiva i eller nåt, men ibland vill man även lyxa till det lite grann.

Förkylningen är annars kvar. Hostan är bättre, då jag i början av veckan fick medicinen Cocillana Etyfin. Mycket effektiv hostmedicin. Stark, javisst. Men den hjälper. Jag tar en liten "hutt" till natten och sen behöver jag inte ta mer om dagarna. Nu får jag alltså sova hela nätterna (går dock upp på mina toabesök, men det kommer jag väl inte ifrån). Men jag somnar snabbt igen. Så otroligt skönt. Annars är jag fortfarande krasslig. Ibland täppt, ibland rinner näsan, man är hes. Och visst, jag hostar en del på dagarna ändå, men det är inte värre än att jag står ut med det.
Hoppas i varje fall på att förkylningen försvinner HELT snart. Men det känns lite bättre för varje dag, så det är bara att hålla tummarna, dricka mycket vatten, dricka mycket varmt och ta sin hostmedicin :)

Ha en trevlig helg!

Nu får det vara nog med hosta och annat djävulskap!

Okej, nu räcker det! Jag har dragits med förkylningen och den förbaskade hostan sedan jul. Hostan har bara blivit värre och värre. Under helgen har det börjat göra rejält ont i lungorna och så fort jag lägger med ner eller lutar mig avigt så väser och piper det i luftvägarna.
Från början var det slemhosta, men nu är det en torr och hård hosta som är extremt jobbig. Jag orkar knappt hosta längre, men om jag inte gör det så känns det som om jag kväver mig själv eftersom luftvägarna korkas igen av någon anledning. Och hostar jag så känns det som om både lungor och mage skulle explodera.

Magen blir jättehård och jag undrar vad bebisen tycker om hostan. Det är ju en ganska rejäl ansträngning för kroppen. Men jag har pratat med barnmorskan och hostan i sig är inte farligt för barnet, men det är viktigt att jag går till läkare så jag kan få hjälp. Så ett läkarbesök är inbokat i eftermiddag. De får lyssna på mina lungor och sådär. Jag är lite rädd att jag åkt på lunginflammation, men hoppas verkligen inte det.

Hur eller hur vill jag väldigt gärna få lite hostmedicin så att resten av kroppen kan få en chans att återhämta sig inför förlossningen som kryper allt närmare. Kan tänka mig att det inte är roligt med våldsam hosta under förlossningen. Och definitivt inte efteråt heller - om man blivit sydd och sådär...
Hujedamig!
I natt har jag sovit ungefär 3,5 timme. Inte sammanhängande givetvis. Jag går omkring här hemma som en zombie idag. Vill så gärna sova, men det är totalt omöjligt.

Ja, ja. Vi får se vad domen blir i eftermiddag. Bara jag får hjälp, för det är ju tydligt att den här skiten inte tänker gå över självmant.

Håll tummarna!

Äntligen februari och nionde månaden!

Nu är vi inne på slutspurten. Rätt månad. I alla fall om bebisen tittar ut när h*n ska. Det är 25 dagar kvar till beräknad förlossning. Känns som om det inte är någon tid alls. Samtidigt som det känns som en evighet!
Ja, ja... så länge vi inte går in i mars månad utan att bebis tittat ut så är jag glad. Ett par dagar kan jag gå över tiden, men absolut inte mer!

För min del får barnet gärna komma nu. När som helst. Vi har i stort sett allt klart hemma. BB-väskan är packad, det finns kläder, sängkläder, blöjor, tvättlappar, bärsele, babysitter, skötbord... det som egentligen saknas är spjälsängen med madrass och sånt. Men det har vi sett ut, och ska köpa på Ikea i början på nästa vecka. Under nästa vecka kommer även vagnen. Likaså babyskyddet till bilen. Därefter är vi nog så redo vi kan bli.

Idag har jag varit på lite småtaskigt humör. Natten var väl inte den bästa. Sov väl ett par timmar. Men inte i sträck, utan i 20-30 minuters intervaller. Bebisen har levt rullan och smärtan i ryggen är ju inte heller sådär bekväm. Sömnbristen kanske kommer att bli bestående ett tag framöver, även efter att barnet kommit ut. Men det känns som om jag hellre är vaken pga att mitt barn är vaket än på grund av den jädra smärtan som uppstår oavsett hur jag ligger i sängen.

Mitt humör blev ju inte alls bättre av att vår granne kommer upp flera gånger och ringer på vår dörr. Kommer inte ihåg om jag nämnt honom innan, men det är en granne som knappt kan svenska, utan kommer från Ryssland. Jag förstår inte honom och han förstår inte mig. Men när han får för sig att ringa på hos oss så ringer han inte som vanliga människor - alltså en eller två gånger på ringklockan. Nej då, han håller knappen intryckt i evigheter! Han rycker och sliter i dörren. Han bankar på dörren. Han slår i brevinkastet.
Jag vet inte vad jag ska göra, men jag vill i varje fall inte öppna. För om jag öppnar så kommer han säkert in och då blir jag aldrig av med honom. Plus att hans beteende då uppmuntras, då lär han komma ännu oftare än vad han redan gör.
Jag tror inte han är farlig på något sätt, men det känns inte sådär kul när han beter sig så. Folk säger till mig att ringa hyresvärden, men vad ska jag säga till dem? Jag vet ju inte vad gubben vill. Han är gammal också, och jag har mina misstankar om att han kanske börjar bli lite dement. Men vad vet jag.

Jag har i alla fall piggat upp mig med att sätta ihop en stoooor bukett tulpaner i vitt, rosa och lila med lite videkissar i. Den är till svärmor som fyllde år igår, hon ska firas i helgen. Vårigt och fint :)
Här kommer en bild för v. 37, som vi gick in i i onsdags :) Känns som om magen sjunkit ner något, vilket gör det lite lättare att andas, men å andra sidan verkar bebis tycka om att sträcka ut benen. Så trycket upp mot revbenen känns rätt ofta ändå.



Nu blir det till att vila lite. Sen ska jag väl dra fram dammsugaren för en liten svängom.

Trevlig helg!

Bebisen är fixerad!

Idag har jag varit hos barnmorskan och jag kan bara konstatera att graviditeten fortskrider precis som den ska.
Hjärtat på bebisen slog snabbt idag, 155 slag/minut! Magen mätte 34 cm. Mitt blodtryck var normalt och järnvärdet på blodet har stigit från 96 till 116!! Så nu räknas det som ok. Men jag ska fortsätta äta två järntabletter varje dag.
Jag har fortfarande inte gått upp något i vikt, vilket känns helt otroligt. Men jag ska inte gnälla :)

Idag var första gången som bm kände hur bebis låg, och mycket riktigt - h*n har fixerat sig! Så skönt! Jag har haft det på känn, då det har tryckt på väldigt mycket neråt den sista tiden och sparkarna jag känner är bara uppe vid revbenen. Nu hoppas jag bara att bebisen stannar kvar i det läget och inte får för sig att vända sig längre fram. Jag vill INTE behöva vara med om vändningsförsök och sådant!

Imorgon ska jag till vårdcentralen och kolla värdet för min ämnesomsättning. Förhoppningsvis sista gången innan bebis kommer! Blir tokig på att behöva ringa dem på vårdcentralen! De frågar ALLTID om varför jag ska ta det provet. Och jag svarar ALLTID att det är för att jag är gravid och ska ta provet var 6:e vecka. Oftast nöjer de sig med detta, och ger mig en tid. Men en del - som kärringen (rent ut sagt) igår - sa "det finns ingenting här i datorn som säger att du ska komma och ta om provet nu".
Jag blir då lite irriterad, vilket säkert också hörs på mitt tonläge. Sköterskan ville få mig att tro att jag varit där för två veckor sedan och tagit detta prov, för det stod det i hennes dator. Men det vet jag ju mycket väl att jag INTE var. Jag gav henne datumet på när jag var där sist för provtagning (tur man är ordningsam och skriver upp sånt), men hon hävdade att den dagen hade jag inte alls varit där! Jag blev ju helt paff, för jag hade ju fått provsvaren med posten ett par dagar senare!
Jag vet inte hur hon snurrade ihop det, men för två veckor sedan var jag på mvc och kollade blodvärdet/järnvärdet - så jag frågade om det var det hon såg - vilket det tydligen var. Men det har ju ingenting med ämnesomsättningen att göra! Men hon ville få det till att de hade tagit det värdet samtidigt, på mvc alltså. Men det gör de inte, det ska skötas av vårdcentralen!
Vilket jäkla skitsnack! Blir så trött på dem! Efter diverse tillrättavisningar, förklaringar och ett MYCKET irriterat tonläge från min sida så gav hon till sist med sig och bokade in mig.
Det är ju inte så att jag tycker det är det roligaste som finns att gå till vårdcentralen och betala 100 spänn för att bli stucken i armen. Men det är ju så viktigt att detta hålls under uppsikt, särskilt som jag har fått ändra min dos Levaxin under graviditeten.

Jaja, det blir spännande att se vad proverna visar. Får väl svar om en vecka ungefär.
Men jag hoppas verkligen jag inte behöver ta den här striden med dem fler gånger. Tålamodet krymper för varje gång, kan jag säga.

Men nu är jag helt slut för dagen. Jag gick till och från MVC idag, vilket är närmare 6 km fram och tillbaka. När jag kom hem kändes det som om jag blivit överkörd av ett tåg. Jag plågas inte direkt av foglossning i normala fall, men när jag går de här "längre" promenaderna så känns det för jävligt. Blött var det också, så jag var genomblöt om fötterna när jag kom hem. Perfekt för min förkylning som jag så gärna vill bli av med.

Men nu blir det till att lägga sig på soffan med en bok, en filt och en värmedyna. Sen kommer jag nog inte att ta mig för så mycket mer idag.

En månad kvar till beräknad förlossning

Idag är det den 26/1 och det är alltså bara EN MÅNAD KVAR tills bebisen beräknas komma. Om man tänker en månad tillbaka i tiden så var vi på annandag jul. Känns inte alls som det var länge sedan! Så om det har gått så fort från 26/12 till 26/1 så kommer väl den kommande månaden att gå lika fort? :)
Jag hoppas det i alla fall.

Igår var jag och handlade lite. Tänkte att det inte var så mycket jag skulle ha, men när man handlar en mjölk, fil, ost, frukt, grönsaker och lite annat så väger det helt plötsligt en hel del när det ska bäras hem. När jag kom hem var jag inte på mitt soligaste humör eftersom jag fick rejält ont. Och det får jag lida för även idag. Så idag tar jag det bara lugnt. Micke jobbar och kommer inte hem förrän runt 16-tiden.
Sen har jag nu insett att jag nog inte ska gå och handla själv längre. Inte ens om det bara är "lite" man ska ha.
Men jag är inte den personen som ber om hjälp - även om jag behöver den - utan jag ska minsann klara mig själv. Idiotiskt, jag vet.

I morse vaknade jag när Micke åkte till jobbet runt 7.45. Bebisen vaknade strax efteråt och jag låg och njöt av att känna hickan och de andra rörelserna. Jag har börjat inse att jag inte kommer att få känna den känslan så länge till, och jag tror att jag kommer sakna det. Men då har man å andra sidan buset på utsidan och kan njuta ännu mer. Såklart :)
Nu blir det till att plocka in lite tvätt och stryka. Inte roligaste göromålet, men måste ju göras.

Hoppas ni får en trevlig helg!

Bebisens första egna nalle

             

Bebisens första, egna nalle. Det är en Skyddsängel från företaget Bukowski. Varje nalle de tillverkar har sin egen mänskliga förebild, och varje nalle döps. Denna nalle är en Skyddsängel och heter Jasz (vet dock inte riktigt hur det uttalas...)

En nalle är något som alla barn borde ha. Den är en perfekt trogen vän och du kan berätta alla dina hemligheter för den och kunna lita på att de bevaras. En nalle kan bli en riktigt, riktigt kär vän och följa dig genom hela livet.

Jag fick nallen av Micke i julklapp. Eller rättare sagt - jag och bebisen fick den. På etiketten stod det "God Jul Anja och bebisen, önskar make och far". Han sa att den ska skydda det bästa han har. En jättegullig tanke, tycker jag. Mig, under graviditet och förlossning. Bebisen, under graviditet, förlossning och uppväxt. Men jag kommer att ge den helt och hållet till barnet så fort h*n är ute, och nallen ska såklart sitta i spjälsängen.

Början av slutet är här

Nog känner jag av allt mer krämpor nu. Ibland känner jag mig som en gnällig 5-åring, men det är ganska påfrestande att ständigt ha ont i ryggen. Vissa stunder vet jag knappt vart jag ska ta vägen för att smärtan är så intensiv.
Smärtan sitter inte i nedre delen av ryggen, som på de flesta gravida. Utan för mig sitter det vid revbenen. Det började med att det gjorde ont på framsidan under bröstet vid revbenen. Helt normalt, tänkte jag. Det är ju bebisen som trycker mot revbenen. Men sen flyttade det bak till ryggen men på samma höjd. Barnmorskan säger dock att det är helt normalt, det är bebisen som orsakar smärtan även där. Och ibland strålar det längs revbenen på sidan mot framsidan, så det gör ont hela vägen runt om.
De senaste dagarna har jag bara kunnat vara i en och samma position i max en halvtimme, innan jag måste byta. Så om jag är i upprätt läge måste jag antingen sätta mig eller lägga mig. Ligger jag måste jag sätta mig upp eller resa mig upp och sitter jag så måste jag lägga mig ner eller resa mig upp. Svårt att göra något större om dagarna då. Är så skönt att jag inte har några "måsten", utan att jag kan göra precis som jag vill och känner.

Vi är nu inne i vecka 35 sedan i onsdags och magen fortsätter att växa. Foglossningen som plågade mig mycket i halva graviditeten har nu kommit tillbaka också, så man är inte överdrivet rörlig.
Bebis verkar må bra, bökar runt och sparkar fortfarande, trots att det inte finns så mycket utrymme. Ganska otroligt att de kan göra sådana stora rörelser som de faktiskt gör, som att vända sig om och sådär. Men snart hoppas jag att bebis fixerar sig. För då sjunker h*n ned lite också, och då kan trycket upp mot revbenen minska. Barnmorskan sa det i alla fall, och då kanske jag inte behöver ha så ont i ryggen ända fram till förlossningen. Hoppas, hoppas!
En bild på mig från idag, i v. 35 (34+3)

Hickar gör bebisen också! Ofta! Åtminstone varje dag, ibland flera gånger varje dag. Enligt min egen mamma hickade jag väldigt mycket i magen och har så gjort även efter födseln, både som barn och vuxen. Så mitt barn brås väl på mig kan jag tänka...
Nu är alla bebiskläder tvättade och sorterade. Passade på att ta lite bilder på en del av kläderna, men orkade inte med allt :)

"Mamma+Pappa=Mej". Sant :) Jag är inte mycket för svarta bebiskläder, men detta kunde jag inte motstå på en marknad i höstas.


Sparkdräkt från H&M.


Tigerdräkt och en pyjamas med Nalle Puh och Tiger.


Supertuffa jeans!


Ett par bodys från Lindex.


Sparkdräkt från H&M. Det står "I love mum" på den <3


Kläder från KappAhl. Märket är Newbie, 100% ekologiska material.


Mjuk och go overall. Köpte begagnat.


Tjockare kofta/tröja från Lindex.


Ibland - igår kväll, till exempel - kan jag känna lite smått panik över att bebisen ska växa i min mage i ca 5 veckor till! För vid vissa tider på dygnet är det som om bebisen sträcker ut sig i sin fulla längd, vilket faktiskt kan vara lite obehagligt. Trycket upp mot revbenen och bröstet är enormt, liksom trycket ner mot bäckenet. Om det känns så nu - hur kommer det då att kännas om en månad när bebisen är ÄNNU större???
Hrm.. jaja, det märker jag säkert :)

Önskar alla en trevlig helg!

Inköpen från Gekås

Ja, jag säger då det. Jag lovade lite bilder på grejer vi köpt till bebisen från Gekå´s i Ullared. Dessvärre kom förkylningen tillbaka med dunder och brak, så orken har inte riktigt infunnit sig. Attans att man inte har så mycket motståndskraft vad gäller förkylningar och andra sjukdommar under en graviditet.
Men här kommer i alla fall lite bilder :)

Pyjamasar strl. 62


Set inför sommaren strl. 62


Pyjamas strl. 62, strumpor och vantar.


Urgulligt set i strl. 56


Lite bodys och byxor i strl. 62.


Munktröja i strl. 68. Jag som ÄLSKAR Spöket Laban kunde bara inte motstå denna tröja. Men tänkte att det är bättre att köpa den i lite större storlek. Perfekt inför hösten ;)


Två olika mössor. En för nyfödd och en som passar bra till våren.


"Dregglisar"


Snuttefilt och två Diinglisar att hänga i vagn/babyskydd


Lite hudvårdsgrejer, amningskupor och nappflaska.


Nagelkit och en nässug.


Spjälskydd och tre påslakanset till spjälsängen. Jättesöta!


Badstol, plastad frotté och ett set så man kan göra en egen gipsavgjutning av bebisens fot/hand med ram till.


De hade otroligt mycket barnkläder på Gekås, dock inte så mycket till baby, i de allra minsta storlekarna. Det mesta var från strl 86 och uppåt. Men lite hittade vi ju i alla fall. Och så hade de ju hela den stora babyavdelningen med allt möjligt. Exempelvis babyalarm, bröstpump, sängkläder, babyskydd, filtar, gosedjur, skallror, bärselar, badbaljor, hygienprodukter, nappflaskor, tallrikar, bestick, sängar... you name it. De hade allt.

Vi är nöjda med våra inköp. Jag ska försöka lägga till de kläder vi köpte där nu, för nu har vi en hel del kläder från strl. 50 upp till 68! Men vi inte egen tvättmaskin, så jag antar att det kommer gå åt en hel del kläder.

Det är vissa grejer vi fortfarande måste köpa. Vi har sett ut sängen och madrassen på Ikea, badbalja ska vi få av en vän då de inte använde sin till dottern, skötbord ska jag köpa av en kollega. Allt sånt är klart, det ska bara hämtas hem och det är ju fortfarande 5 veckor kvar till beräknad nedkomst. Så det är ju (förhoppningsvis) ingen panik :)
Ska framöver lägga ut lite bilder på de kläder jag köpt här hemma, på de små storlekarna :)

Ha det gott!

Viktuppgång under graviditeten

Vid en fullgången graviditet finns det mycket som gör att man har gått upp i vikt. Bebisen väger ju ca 3,5 kg, fostervattnet väger, moderkakan väger, livmodern väger och andra saker, som att kvinnans blodmängd ökar med 50% bidrar till en extra vikt. 
Enligt vad min barnmorska sagt så "väger en graviditet" mellan 10-12 kg. Sen är det ju såklart väldigt varierande,  som allt annat.

Jag har känt att jag inte gått upp så där vansinnigt mycket i vikt hittills, men jag hade kanske räknat med 4-5 kg åtminstone. Vid kontrollen hos barnmorskan i tisdags blev jag därför väldigt snopen när jag inte hade gått upp någonting alls!
Barnmorskan var dock inte orolig, för magen växer precis som den ska, vi ligger mitt på kurvan.
Vid inskrivningen vägde jag mig så att de skulle ha en "grundvikt". Ett par månader senare vägde jag mig igen (nästa besök) och då hade jag gått ner 4 kg. Det var ju inte så konstigt, med tanke på hur illa jag mådde i början. Jag kräktes mycket och fick i mig väldigt lite näring.
Men vikten nu ligger alltså på samma som den gjorde vid förra vägningen, samma som efter att jag förlorat de där 4 kilona.

Så rent tekniskt måste "min egen" vikt ha minskat, vilket är väldigt ovanligt enligt barnmorskan.
Men så länge magen växer, jag äter som jag ska och att barnet mår bra, så är jag bara nöjd :)

I övrigt var allt bra på kontrollen. Magen mäter nu 31 cm, hjärtljuden låg på 148 slag/minut och blodtrycket var perfekt.
Det enda som är "dåligt" är blodvärdet som FORTFARANDE är alldeles för lågt. Förstår inte att det inte ökar när jag äter 2 järntabletter varje dag!!
Så nu ska vi ta om blodvärdet på måndag igen, och är det inte bättre så kommer jag troligen att få ett järntillskott som injektion direkt i blodet.
Jag vet inte riktigt vad det innebär än, men de verkar väldigt angelägna om att gå upp värdet, nu när förlossningen närmar sig.

Igår var vi och handlade på GeKå´s i Ullared. Jätteroligt, men jobbigt. Skriver mer om detta snart. Någon av kommande dagar. Kanske blir lite bilder också, om orken finns :)

Första kaffet sedan juni

Sedan jag blev gravid och åkte på graviditetsillamåendet i juni så har jag inte klarat av det dagliga intaget av kaffe. Bara lukten av kaffe fick mig att spy och efter att illamåendet försvann var jag inte sugen ändå. Jag övergick till att dricka te istället. Men så häromdagen... Då fick jag för mig att det kunde smaka gott med lite kaffe när vi var och hälsade på farfar. Det var inte mycket kaffe jag drack, max en deciliter. Men fyyyy vad jag fick ont i magen efter detta. Hujedamig, det var det verkligen inte värt!

Det är ju inte så att jag saknat kaffet under dessa månader. Det är inte heller så att kroppen MÅSTE ha kaffe för att överleva, eller att jag har ett omättligt sug efter denna dryck. Så jag tror att jag hoppar över kaffet. Kan ju ta bara lite om jag verkligen, verkligen, verkligen är sugen. Men annars håller jag mig nog till te.

I eftermiddag ska vi till barnmorskan på kontroll. Vet inte varför man alltid blir nervös, men det hör väl till.
Efter mvc åker vi ner till svärföräldrarna. Vi ska äntligen till Ullared imorgon, så vi utgår därifrån imorgon bitti. Ska bli jätteroligt. Blir säkert massa inköp till bebisen.

Vaccinera eller inte vaccinera? - det är frågan

Fy sjutton vilket svårt beslut att ta. I morse läste jag i tidningen om att två fall av svininfluensa bekräftats i Kalmar. Det stod även att alla gravida rekommenderas att ta vaccinet.
Jag tog vaccinet förra gången svininfluensan härjade i Kalmar, 2009. Men trots att man tog vaccinet då, så bör man tydligen göra det igen.

Google-freak som jag är kastade jag mig över datorn för att se vad det stod på nätet om vaccinet i samband med graviditet. Hittade flertalet artiklar och vårdsidor, vissa som sa att man absolut skulle vaccinera sig mot influensan om man är gravid, men även andra där forskare varnade för vaccinet. Blir man lite kluven? Ehh, JA!

Jag ringde i alla fall till vårdcentralen för att diskutera det med dem och enligt vad de säger så är det inte samma vaccin som togs fram 2009 (som forskarna varnade för). Detta vaccinet ska inte vara skadligt för barnet, och man ska kunna ta det oavsett var i graviditeten man befinner sig. Jag sa att jag skulle komma i eftermiddag och ta vaccinationen, men känner mig fortfarande kluven.
Men om jag inte tar den - och drabbas av svininfluensan - vad händer då? Som gravid kan man ju trots allt inte stå emot på samma sätt eftersom immunförsvaret är försvagat.

Well, jag hoppas att jag gör rätt val här. Lätt är det då inte i alla fall :(

Och så var vi i 8:e månaden

Det är årets andra dag och vi har gått in i vecka 33. Vi är inne i 8:e månaden. 80,4% av graviditeten har passerat. Det är 55 dagar kvar till beräknad förlossning.
Bebisen väger nu ungefär 2 kg och är ca 44 cm lång enligt Babycenters app. Snart drar det igång med tätare besök hos barnmorskan, vilket ska bli roligt. Allting har ju hittills följt kurvan perfekt, så jag hoppas att det fortsätter så.

Snart kommer bebisen att förbereda sig inför förlossningen genom att lägga sig med huvudet ner mot bäckenet. Känns ändå tidigt, men för förstföderskor är det tydligen vanligt att det sker i just graviditetsvecka 33. Jag hoppas att mitt lilla gryn gör detta självmant, så man slipper det här med vändningsförsök längre fram, eller i värsta fall - att föda då barnet ligger i sätesbjudning.


Bjuder på en liten bild på mig och magen :)