Tårtbak, marknad, födelsedagskalas och fint väder

Ja, rubriken kan sammanfatta helgen ganska väl. Min mans brorson fyllde nyligen 15 år och han skulle firas i helgen som gick. Svärmor bad mig tillverka en moped-tårta till honom. Sagt och gjort. Pilligt var det, men det är roligt :)
I fredags begav vi oss till Torsås för att besöka marknaden. Egentligen ingenting nytt. Samma som på alla marknader, men det är ju trots allt något av en folkfest. Det var fint väder, men fasiken vad kallt! Jag kan med nöd och näppe klämma mig in i min vanliga vinterkappa än så länge, men den lösningen håller inte så länge till. Vi köpte inte så mycket på marknaden. Jag hittade en adventskalender som jag ska brodera (en sån som man kan fästa ett litet paket i för varje dag). Då har jag något att sy på under hösten/vintern. Bör ju hinna bli klar med den till julen 2013 då barnet är ca 10 månader.
Vi hittade även en tuff body med tillhörande byxor som det står "Mamma + Pappa = Mig" på. Det finns ju så mycket roliga barnkläder på marknaden, med många roliga texter och tryck. Men det finns inte så hemskt mycket till nyfödd. Gör dock inte så mycket.
Efter ett par timmar på marknaden var man ju inte lite trött. Mycket stående och gående, även om vi inte gick så snabbt. Men än så länge är jag envis och är ute och går varje dag, även om jag går som en vaggande svan eller nåt...

Under lördagen var det dubbelt födelsedagskalas. Dels för Mickes brorson men även för min svågers sambo. Trevligt, som alltid :)

Vädret har varit så fantastiskt denna helg! Jag tar hellre lite kyligare och klara dagar än de dagar då det är mulet och runt 10 plusgrader. Hoppas verkligen att november blir fin! Gör väl inget om det är någon mulen dag, men jag uppskattar fint väder. Man behöver den friska luften och vitaminerna som solen ger. Nu när vi gått in i vintertid och mörkret kryper närmare inpå oss, så är dagsljuset och solen viktigare än någonsin. Och vad är då bättre än soliga, kyliga dagar? :D

Jag känner mig som en 90-åring!

Foglossning. Jag spyr snart på det ordet och vad det innebär. Det har plågat mig i många veckor nu. Men för ca en vecka sedan började det bli bättre, jag hoppades verkligen att jag skulle kunna röra mig mer obehindrat. Men i onsdags cyklade Micke och jag ut till sommarstugan på Ekö. Vi var på jakt efter några små fina kvistar/blommor som vi kunde ta med till farmors begravning och lägga på kistan (då detta var hennes paradis och favoritplats på jorden). Vid ett tillfälle satte jag mig ner på huk, vilket gick jättebra. Gjorde förvånande nog inte alls ont. Men när jag skulle resa mig upp... då knakade det till i bäckenet, och helvetet bröt löst. Smärtan går inte att beskriva. Jag fick gå med mini-mini-steg och kunde inte flytta isär benen något. Underbart! Micke fick leda mig till cyklarna, hjälpa mig upp som ett barn, och sedan kunde jag ganska obehindrat cykla milen hem, som tur var. Problemet kom sen när man skulle kliva AV cykeln. Haha, det måste ha sett roligt ut, men fy vad ont det gjorde!

Jag har nu lärt mig vad man kan göra och vad man inte kan göra. För gör jag något som jag räknar som att jag "inte kan", så viker sig benen, och har jag inte Micke i närheten som kan fånga upp mig eller något att grabba tag i, så faller jag ihop på golvet. Så länge jag går med korta steg och tar stegen rakt fram, så går det rätt bra. Men om man måste kliva undan för någon/något (som när man handlar på Maxi en fredagseftermiddag) eller av någon annan anledning behöver byta riktning snabbt, så är det kört. Jag måste liksom planera hur jag går, vilket man ibland glömmer.
Ett annat problem är när jag ska i och ur bilen. Det går inte att kliva i med ett ben i taget, som man gör normalt. Nej, jag måste sätta mig på sidan först, men benen ihop, och sedan vrida in båda benen samtidigt. Samma sak gäller när man ska ner i sängen.
Nätterna är annars ett annat problem. Jag har svårt att somna och när jag väl har somnat så vaknar jag så fort jag rör mig för att det gör så vidrigt ont. Det är svårt att hitta en bekväm sovställning, och jag får liksom börja stödja upp mig med kuddar på olika ställen för att det ska bli bekvämt.
Ska jag ha det såhär i 4 månader till??? Jag pratade med min barnmorska om det, och hon sa bara "gör det som känns bäst för dig, det är så individuellt som allt annat.". Tack för den hjälpen. Men blir det inte bättre så får de väl skicka en remiss till sjukgymnast eller nåt.

När vi var på en semesterresa utomlands för ett par år sedan, mötte vi en kvinna som hyrde ut dykutrustning. Hon slog i tån på en stor sten som stack upp ur sanden och sa: "Enjoy the pain, becaus soon it will be over!" Och så har jag tänkt näst intill varje gång jag slagit i tån, bränt mig på ugnen eller liknande. Men i det här fallet vet jag inte om den tanken passar. Inte om jag ska gå med denna smärta till slutet av februari.
Däremot kanske det passar bättre att tänka så vid förlossningen..? Helt klart mer kortvarig smärta, för jag planerar INTE att föda barn under 4 månader :)

Alltså, det här med mammakläder...

Det finns EN affär i hela Kalmar som säljer mammakläder! Och det är H&M. Inte H&M ute på Hansa City, utan bara den inne i stan. Vet inte om det bara är jag som ställer mig frågande till detta. Men varför kan inte fler klädaffärer ta hem mammakläder? KappAhl? Lindex? Det finns ju alltid gravida kvinnor som behöver mammakläder. Visst, vissa kläder är ju bara att köpa större storlekar, men vissa plagg, exempelvis byxor, är svårt att bara gå upp ett antal storlekar eftersom de då sitter väldigt illa. sen är utbudet ganska litet också.
Det finns en stor uppsjö av kläder på nätet, men varför ska man vara tvingad att vända sig dit? Man kanske vill prova så man vet att plagget passar och sitter bekvämt? Om det man köpt på nätet inte passar så ska man stå och returnera, få pengarna tillbaka, betala frakten och sen chansa på något nytt. Det är inte så jag vill handla kläder i alla fall.

Idag var jag på H&M och tittade på en fin vinterkappa på mamma-avdelningen. Det fanns två kvar och ingen av dem passade mig. Frågade personalen om det fanns fler, vilket det inte gjorde, eller om de skulle få in fler. Personalen i fråga föreslog att de kunde ringa till butiken i Färjestaden och kolla om de hade kappan i min storlek. Sagt och gjort. Jag hörde hur hon frågade "du vet den där svarta mammakappan i ull med knappar - har ni den?". Svaret var ja, och de hade den i min storlek. Perfekt! Jag bad dem hänga den till morgondagen. Ringde sedan Micke och bad honom ta med sig den på vägen hem från jobbet, då han jobbar på Köpstaden.
När han kommer hem med jackan reagerar jag först på att knäppningen inte är likadan som på den i Kalmar. Den jag hade hemma hade "riktiga" knappar, den i Kalmar hade fastsydda knappar på utsidan, men de knäpptes med tryck-knappar. Konstigt, tänkte jag. Sen ser jag att det är en helt annan jacka. Den är extremt lik den jag provat inne i stan, men kragen stämmer inte. Den från stan hade en nedvikt krage och denna hade en hög krage som gick ända upp till hakan. Priset stämde inte heller. Det skiljde 100 kr - åt fel håll!
Förbryllad gick jag in på H&M:s hemsida och kollade om de hade två så extremt lika mammakappor. Nej. Jag hittade bara den första, den jag provade i Kalmar. Mystiken tätnar. I min värld tror jag att ALLA H&M:s plagg finns på deras hemsida.
Jag ringde då till butiken i Färjestaden och frågade. Fick prata med en tjej som troligen helst inte ville prata med mig. Så kändes det. Fick i alla fall till svar att de får in olika kläder. Och att den kappan de sålt till min man inte fanns på hemsidan var inte alls konstigt. Nähä. Men jag tycker det är väldigt konstigt att H&M har så pass dåligt utbud av mammakläder, men att de har TVÅ olika mammakappor som ser nästan exakt likadana ut!
Helst vill jag ju ha den kappan jag provade först, dels för att det känns bättre runt halsen utan att man blir strypt och dels för att den var en hundring billigare. Men jag måste ju ha en vinterjacka, så jag får väl helt enkelt nöja mig med den jag fick hem från Öland.

Väckt av bebisens morgonjympa

Två morgnar på rad har jag väckts av att bebisen utövar någon slags morgonjympa i magen. Igår väcktes jag vid 7 och idag vid 8. Det är väl helt okej tider, för då har jag ändå fått sova hela natten och därmed fått den sömn jag behöver. Bebisens andra mycket aktiva period på dygnet är på kvällen, mellan ca 20-21. Vi hoppas att lilla hjärtat följer de tiderna även när h*n kommit ut. För det är ju helt ok tider :)

Men tänk vilka rörelser jag känner där inne. Det känns ganska otroligt att de inte känns på utsidan än. i och för sig så upphör oftast rörelserna när någon lägger händerna på magen. Men det är kanske fortfarande bara jag som känner bebisen än. Får väl vänta någon vecka till.

Det har varit en omtumlande vecka, med tanke på vad som hände förra helgen. Mycket sorg, tårar och tröstande kramar och ord. Men det har även funnits kärlek. Vi firade 2-årig bröllopsdag i tisdags, den 9/10. Dock gjorde vi det väldigt enkelt i år och nöjde oss med att gå ut och äta. Förra året hade Micke bokat in oss på Stufvenäs Gästgiveri med lyxfrukost, spa och massage. Men tänk vad tiden går. Och så tänkte vi tillbaka på hur länge vi har varit ihop. Till våren är det 10 år. 10 år!!! Helt sanslöst..
Bebisen kommer väl lagom som en 10-årspresent. Beräknat förlossningsdatum är ju till den 26/2, och vi firar 10-årsdag den 15/3. OM jag går över tiden, blir det kanske samma dag, vem vet. Men jag planerar definitivt INTE att gå över, snarare ska jag jaga ut bebisen lite tidigare :)

Glädje och lycka möter sorg och förtvivlan

Tänk vad svårt och - ursäkta språket - jävligt livet kan vara.
I februari detta året fick vi veta att min farmor har cancer i bukspottskörteln. Det fanns ingenting att göra, sa man då. Det gick inte att operera och cellgifter var inget alternativ. Vi i familjen började så småningom förstå att det bara var att "vänta ut" denna förödande sjukdom och göra det bästa för farmor under tiden.
Farmor ville sluta sina dagar hemma i hennes och farfars hem, och inte på sjukhuset. Hennes tillstånd har sedan dess gått upp och ner, men mestadels ner. Så fort hon haft några bra dagar har hoppet tänts hos oss anhöriga om att hon kanske klarar sig, trots allt. Även om vi innerst inne vetat att det inte är möjligt.
Jag har länge förstått att farmor inte kommer klara sig tills barnet kommer i februari. Men då hon haft sina "bra-dagar" har man ändå hoppats. Hon sa till mig tidigt i graviditeten:
"Jag ska i alla fall leva så pass länge att jag hinner känna sparkarna."
Det hann hon inte. Mamma ringde mig i lördags kväll och sa att det var kritiskt. Sköterskan som var på plats sa att när man kommit i det stadiet farmor var i så brukade man leva en eller ett par dagar till. Men plötsligt kommer pappa till telefonen och säger att jag och Micke troligen inte hinner åka från Kalmar hem till Nybro innan det är för sent. I ren protest sa jag att "det är klart vi hinner!". Sen kom orden.. orden jag fasat för så länge. "Anja, hon är borta". Jag skrek rakt ut. Min älskade lilla farmor dog under vårt samtal, som var kortare än 5 minuter. Det gick så fort när det väl skulle. Men hon led inte. Hon slutade andras i sömnen.
Micke och jag åkte till Nybro ändå. Både farfar, mamma, pappa, min farbror, hans sambo och min bror var på plats, så vi ville såklart åka också.
Micke hade precis druckit en öl, och kunde inte köra. Jag hade givetvis inte druckit något, men var kanske inte direkt i körbart skick. Totalt panikslagen och i chock. Men så fort jag satte mig i bilen var jag fokuserad på bilkörningen, så det gick jättebra.
Micke och jag fick en fin stund tillsammans med farmor i vår ensamhet. Då kunde vi ta farväl, säga att vi älskar henne, klappa henne på kinden och säga att vi ses igen. Tårarna rann konstant. Min bror var i upplösningstillstånd. Men vi var alla där och kunde trösta varandra.

Sedan denna hemska lördagskväll har jag fått hemska gråtattacker. Vissa stunder kan jag vara lugn och harmonisk. Men bäst vad det är kommer sorgen över mig med full kraft. Och skulle jag för en stund känna glädje och lycka över vårt kommande barn, så får jag dåligt samvete. Jag vet att det är fel. Farmor älskade detta lilla barn som är på väg, så det är klart hon vill att jag ska vara lycklig över det.
Igår var vi i alla fall på vårt andra ultraljud. Lilla/lille bebisen mår jättebra. Mycket livlig liten krabat som inte vill ligga still. Barnmorskan hade lite svårigheter att mäta allt som ska mätas eftersom bebis inte vill ligga still så pass många sekunder. Allt var i alla fall som det ska, och det var jättemysigt att få säga hej till vårt mirakel igen.

Förmodligen är det som min mamma säger - det är tur att detta lilla barn är på väg. Då har vi alla i familjen ett glädjeämne att se fram emot och följa. Man behöver något ljus i sorgen. Något som gör livet lättare.
Nu är det viktigt att farfar får det bra. Han är gammal och dement, och klarar sig inte på egen hand.

Jag önskar verkligen att farmor hade kunnat få se barnet. Men jag är säker på att hon sitter på sin stjärna där uppe och vakar över oss. Hon kommer att bli en alldeles underbar skyddsängel åt vårt barn.

Älskade farmor - sov så gott. Vi älskar dig och saknar dig!

Äntligen kom den första sparken!

Jag har under flera veckor känt bebisen röra sig. Den har vänt på sig och flyttat på sig. Men jag har verkligen längtat efter att känna en riktig spark.
I torsdags kväll satt jag och tittade i vårt bröllopsalbum och tänkte tillbaka på den underbara dagen då vi gifte oss. Vad hände då? Jo, då kände jag första sparken! Vilken underbar känsla! Genast ville jag bara känna mer. Jag tryckte på magen för att se om bebis kunde sparka igen, men icke. Hela gårdagen var lugn. Jag hade besök av en f.d kollega, Susanne, och berättade om sparken. Jag väntade och väntade, men det kom ingen mer spark.
Men idag kom en till, bara för en liten stund sen. Vilken lycka! Känslan går inte att beskriva.
Jag längtar verkligen tills Micke kommer att kunna känna sparkarna från utsidan om någon vecka.

Susanne var hos mig på lunch igår och hade med sig ett par så otroligt söta små babystrumpor. Älskar dem!
Än en gång - tack Susanne :)

Då var vi halvvägs - och citronen är min bästa vän!

Idag går vi in i vecka 20 och är därmed halvvägs in i graviditeten. En mycket härlig känsla, måste jag säga. Jag känner mig genast mer lugn - av någon anledning. Risken för att något tråkigt ska hända minskar för varje dag som går, så detta ska nog gå bra.

När man har gått halvvägs når livmodern upp till naveln. Jag kan dock känna att min är några centimeter över. Enligt 1177.se är bebisen nu ca 24 cm lång från hjässa till häl och väger ca 350 gram.
Alltså är längden hälften av hur lång bebis kommer att bli. Men vikten är ju fortfarande extremt låg! Jag hoppas verkligen att bebis kommer att väga mer än 700 gram vid födseln :) Men de framöver kommer bebis att öka i vikt med mellan 50-100 gram/vecka.

Jag har en känsla av att den andra halvan av graviditeten kommer att gå fortare än den första. Dels mådde man så dåligt under en stor del av första halvan och det har tagit många veckor innan man faktiskt förstått att man är gravid. Men nu kommer bebis att växa fortare, börja röra sig mer och sparka mer.
Jag har ännu inte känt någon tydlig spark, men känner ofta hur bebis rör på sig och snurrar runt där inne. Mysigt!

Något annat nytt som hänt är att jag fått ett ENORMT sug efter citroner!!! Det började för ungefär en vecka sedan. Jag har svårt att förklara det, men detta sug efter något surt är enormt. Häromkvällen sköljde detta sug över mig och jag hittade ingen citron hemma. Paniken var nära! Men det var bara till att stå ut. Morgonen därpå hittade jag trots allt en citron som gömt sig under salladen i grönsakslådan. Lyckan var total och glädjetårarna brände bakom ögonen. Såhär i efterhand låter beteendet väldigt underligt, men sugen kan sätta in när som helst.
Antingen klyftar jag citronen och äter den som en apelsin, eller pressar jag ur saften och dricker det som vatten. Fast jag äter den sakta och njuuuuter. Micke tittar på mig och tycker nog att jag är konstig. Men det får han väl tycka då :)
Salt och sött är ingenting som lockar mig. Surt ska det vara! Så surt som möjligt, och då är citroner det bästa!

Första inköpet till bebisen!

Helgen som gått har präglats av mycket konst och närproducerade produkter. Vi har vairt på Ölands Skördefest. Fredagskvällen var vi på konstnatten, och besökte då Eriksöre, då vi tyckte det var väldigt trevligt förra året. Det blir som en stor folkfest i byn, alla skrattar, är glada och har trevligt. Pumpor finns i oändligt stora mängder och i lika oändligt många former.
Vi hade gärna köpt en pumpa, men då vi bor i lägenhet känns det inte riktigt detsamma. Visst man kan sätta den på balkongen så att den syns utåt, men då får ju inte vi se den :)

På Eriksöre bygata brukar en bekant till oss, Yvonne, ställa ut sina produkter. Hon har företaget Lilla Basaren här i Kalmar där hon säljer en massa olika barnartiklar. Mestadels kläder och filtar och sådant. Finns så otroligt mycket gulligt. Jag var på vippen att köpa ett par jättefina baby-byxor (som passar både till pojk och till flicka). Men jag hejdade mig. Jag har sett de byxorna hos henne förut, och tänkte att de ingår i hennes bassortiment, så vi kan köpa dem senare.

Däremot var vi i Gårdby i lördags kväll. Jag vet inte vad affären hette, men det var någon slags hantverksbutik där man sålde allt från egentillverkade trasmattor till handmålade ljuslyktor, gamla fina juldukar och bebiskläder. Vi hittade en mössa, som bara inte gick att motstå!
Jag resonerade som så att eftersom vi får ett vinterbarn, så kommer mössor vara något som går åt, så bebisens första plagg är nu köpt! :)