Fasansfulla mardrömmar!

Något jag känner att jag lätt hade klarat mig utan under graviditeten är alla dessa mardrömmar och andra lustigheter som våldgästar mitt sinne nattetid. Enligt vad jag har hört så är det vanligt med mardrömmar periodvis under graviditet, men nu börjar det gå för långt.

Vissa nätter drömmer jag "verklighetsdrömmar", alltså sådant om mig själv eller de personer i min närhet som drabbas av tråkigheter. Sjukdommar, dödsfall, mord och jag vet inte allt. Ibland är drömmarna mer på en slags fanasy-nivå, med påhittade figurer, rymdvarelser och annat otäckt. Det är skoningslösa drömmar som gör att jag vaknar upp helt kallsvettig och oftast behöver gå upp en runda i lägenheten för att lugna ner mig lite. Efter det är det såklart svårt att somna om igen, vilket gör att dagarna kan kännas lite tunga ibland.
Vissa drömmar handlar även om förföljelse, alla jagar mig och stressar mig. Då handlar det om de som står mig närmast. De kan då komma med olika negativa påståenden om graviditeten och annat tråkigt. Det känns konstigt att drömma de drömmarna, för alla i min närhet älskar mig och stöttar och vill hjälpa till med allt som kan tänkas dyka upp.

Ibland kommer jag ihåg drömmarna, och ibland kommer jag bara ihåg dem precis när jag vaknat. Så tänker jag att jag ska komma ihåg drömmen till på morgonen och berätta för Micke om den. Men när morgonen kommer så finns det bara små brödsmulor kvar av hela drömmen.

Ja, ja. Det blir nog bra hoppas jag. Än så länge har jag i varje fall inte drömt något otäckt om bebisen, tack och lov. Däremot - när jag var i vecka 20 drömde jag att bebisen föddes. I drömmen var jag heller inte längre gången än 20 veckor, men bebisen var ändå lika stor som en bebis vid fullgången graviditet. Jag kommer ihåg drömmen och vet att det första jag sa till Micke efter förlossningen var att "nu åker vi hem till farmor och farfar, så hinner ju farmor få träffa barnet!". Antar att det hade med den inre, opåverkbara stressen om att farmor troligen skulle hinna gå bort innan barnet föds. Farmor dog ca en vecka efter denna drömmen.

Det är nu drygt en månad sedan hon lämnade oss. Sorgen är mycket påtaglig, även om jag har lärt mig att hantera känslorna på ett annat sätt. Jag känner också att jag kan glädjas åt mitt barn nu igen, utan att känna det där dåliga samvetet.

Igår gick jag in i vecka 25 och enligt babycenter.se är bebisen nu ca 34 cm lång och väger ca 660 gram. Tiden går trots allt rätt så fort just nu. Största problemet är att hitta en vinterjacka, för snart spricker väl den vanliga jag har. Men jag hittar ingen på H&M! De har bara en sort, och den tycker jag ser hemsk ut! Får väl bli till att beställa på nätet, men vill ju helst prova först! Jag får väl i värsta fall skicka tillbaka den om den inte passar, men sådant krångel!!