söndag 21 oktober 2012

Jag känner mig som en 90-åring!

Foglossning. Jag spyr snart på det ordet och vad det innebär. Det har plågat mig i många veckor nu. Men för ca en vecka sedan började det bli bättre, jag hoppades verkligen att jag skulle kunna röra mig mer obehindrat. Men i onsdags cyklade Micke och jag ut till sommarstugan på Ekö. Vi var på jakt efter några små fina kvistar/blommor som vi kunde ta med till farmors begravning och lägga på kistan (då detta var hennes paradis och favoritplats på jorden). Vid ett tillfälle satte jag mig ner på huk, vilket gick jättebra. Gjorde förvånande nog inte alls ont. Men när jag skulle resa mig upp... då knakade det till i bäckenet, och helvetet bröt löst. Smärtan går inte att beskriva. Jag fick gå med mini-mini-steg och kunde inte flytta isär benen något. Underbart! Micke fick leda mig till cyklarna, hjälpa mig upp som ett barn, och sedan kunde jag ganska obehindrat cykla milen hem, som tur var. Problemet kom sen när man skulle kliva AV cykeln. Haha, det måste ha sett roligt ut, men fy vad ont det gjorde!

Jag har nu lärt mig vad man kan göra och vad man inte kan göra. För gör jag något som jag räknar som att jag "inte kan", så viker sig benen, och har jag inte Micke i närheten som kan fånga upp mig eller något att grabba tag i, så faller jag ihop på golvet. Så länge jag går med korta steg och tar stegen rakt fram, så går det rätt bra. Men om man måste kliva undan för någon/något (som när man handlar på Maxi en fredagseftermiddag) eller av någon annan anledning behöver byta riktning snabbt, så är det kört. Jag måste liksom planera hur jag går, vilket man ibland glömmer.
Ett annat problem är när jag ska i och ur bilen. Det går inte att kliva i med ett ben i taget, som man gör normalt. Nej, jag måste sätta mig på sidan först, men benen ihop, och sedan vrida in båda benen samtidigt. Samma sak gäller när man ska ner i sängen.
Nätterna är annars ett annat problem. Jag har svårt att somna och när jag väl har somnat så vaknar jag så fort jag rör mig för att det gör så vidrigt ont. Det är svårt att hitta en bekväm sovställning, och jag får liksom börja stödja upp mig med kuddar på olika ställen för att det ska bli bekvämt.
Ska jag ha det såhär i 4 månader till??? Jag pratade med min barnmorska om det, och hon sa bara "gör det som känns bäst för dig, det är så individuellt som allt annat.". Tack för den hjälpen. Men blir det inte bättre så får de väl skicka en remiss till sjukgymnast eller nåt.

När vi var på en semesterresa utomlands för ett par år sedan, mötte vi en kvinna som hyrde ut dykutrustning. Hon slog i tån på en stor sten som stack upp ur sanden och sa: "Enjoy the pain, becaus soon it will be over!" Och så har jag tänkt näst intill varje gång jag slagit i tån, bränt mig på ugnen eller liknande. Men i det här fallet vet jag inte om den tanken passar. Inte om jag ska gå med denna smärta till slutet av februari.
Däremot kanske det passar bättre att tänka så vid förlossningen..? Helt klart mer kortvarig smärta, för jag planerar INTE att föda barn under 4 månader :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar