Tänk vad svårt och - ursäkta språket - jävligt livet kan vara.
I februari detta året fick vi veta att min farmor har cancer i bukspottskörteln. Det fanns ingenting att göra, sa man då. Det gick inte att operera och cellgifter var inget alternativ. Vi i familjen började så småningom förstå att det bara var att "vänta ut" denna förödande sjukdom och göra det bästa för farmor under tiden.
Farmor ville sluta sina dagar hemma i hennes och farfars hem, och inte på sjukhuset. Hennes tillstånd har sedan dess gått upp och ner, men mestadels ner. Så fort hon haft några bra dagar har hoppet tänts hos oss anhöriga om att hon kanske klarar sig, trots allt. Även om vi innerst inne vetat att det inte är möjligt.
Jag har länge förstått att farmor inte kommer klara sig tills barnet kommer i februari. Men då hon haft sina "bra-dagar" har man ändå hoppats. Hon sa till mig tidigt i graviditeten:
"Jag ska i alla fall leva så pass länge att jag hinner känna sparkarna."
Det hann hon inte. Mamma ringde mig i lördags kväll och sa att det var kritiskt. Sköterskan som var på plats sa att när man kommit i det stadiet farmor var i så brukade man leva en eller ett par dagar till. Men plötsligt kommer pappa till telefonen och säger att jag och Micke troligen inte hinner åka från Kalmar hem till Nybro innan det är för sent. I ren protest sa jag att "det är klart vi hinner!". Sen kom orden.. orden jag fasat för så länge. "Anja, hon är borta". Jag skrek rakt ut. Min älskade lilla farmor dog under vårt samtal, som var kortare än 5 minuter. Det gick så fort när det väl skulle. Men hon led inte. Hon slutade andras i sömnen.
Micke och jag åkte till Nybro ändå. Både farfar, mamma, pappa, min farbror, hans sambo och min bror var på plats, så vi ville såklart åka också.
Micke hade precis druckit en öl, och kunde inte köra. Jag hade givetvis inte druckit något, men var kanske inte direkt i körbart skick. Totalt panikslagen och i chock. Men så fort jag satte mig i bilen var jag fokuserad på bilkörningen, så det gick jättebra.
Micke och jag fick en fin stund tillsammans med farmor i vår ensamhet. Då kunde vi ta farväl, säga att vi älskar henne, klappa henne på kinden och säga att vi ses igen. Tårarna rann konstant. Min bror var i upplösningstillstånd. Men vi var alla där och kunde trösta varandra.
Sedan denna hemska lördagskväll har jag fått hemska gråtattacker. Vissa stunder kan jag vara lugn och harmonisk. Men bäst vad det är kommer sorgen över mig med full kraft. Och skulle jag för en stund känna glädje och lycka över vårt kommande barn, så får jag dåligt samvete. Jag vet att det är fel. Farmor älskade detta lilla barn som är på väg, så det är klart hon vill att jag ska vara lycklig över det.
Igår var vi i alla fall på vårt andra ultraljud. Lilla/lille bebisen mår jättebra. Mycket livlig liten krabat som inte vill ligga still. Barnmorskan hade lite svårigheter att mäta allt som ska mätas eftersom bebis inte vill ligga still så pass många sekunder. Allt var i alla fall som det ska, och det var jättemysigt att få säga hej till vårt mirakel igen.
Förmodligen är det som min mamma säger - det är tur att detta lilla barn är på väg. Då har vi alla i familjen ett glädjeämne att se fram emot och följa. Man behöver något ljus i sorgen. Något som gör livet lättare.
Nu är det viktigt att farfar får det bra. Han är gammal och dement, och klarar sig inte på egen hand.
Jag önskar verkligen att farmor hade kunnat få se barnet. Men jag är säker på att hon sitter på sin stjärna där uppe och vakar över oss. Hon kommer att bli en alldeles underbar skyddsängel åt vårt barn.
Älskade farmor - sov så gott. Vi älskar dig och saknar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar