Denna eviga väntan. En dag känns som tre...
Ibland undrar jag om bebisen någonsin vill komma ut. Kanske inte ens finns någon bebis där inne? Det kanske bara är jag som behöver lägga om kost och motion? Nä, skämt åsido. Men det är riktigt drygt nu. Tycker ändå jag provat det mesta. Både att vila igång förlossningen och att promenera igång den. Jag städar, springer i trappor, vilar, putsar fönster, äter ananas... allt det där som sägs sätta igång förlossningen. Men det är nog bara till att inse. Barnet kommer när det är redo.
Jag känner av förvärkar dagligen, alltid värst på kvällarna. Och varje kväll när man går och lägger sig undrar man - kommer det sätta igång inatt? Samma tanke kommer när man vaknar på morgonen och blir besviken över att man inte har ont någonstans - kommer det sätta igång under dagen? Kommer jag behöva ringa Micke på jobbet och säga att vi måste åka in?
Men nu känns det som om man har slutat hoppas. Just för att besvikelsen inte ska bli så stor.
Micke har varit ledig igår och idag. Så idag blir det ut i solen och njuta. Verkar vara gudomligt väder - en perfekt dag för bebis att titta ut till världen på, enligt mig.
Jag tror att man får försöka se till att ha saker inplanerade varje dag - så att dagarna inte blir så förbaskat långa och dryga. Och visst - det kan man göra när Micke är ledig. Men när jag är hemma själv en hel dag? Jag får/vågar inte gå så långt hemifrån själv och har heller ingen bil hemma. Så vad kan jag göra då? Inte mycket.
På fredag ska jag till barnmorskan igen. Önskar SÅ att jag slipper det besöket. Men om ingenting har hänt då så kommer hon att göra en s.k hinnsvepning på mig. Det retar livmodertappen och brukar i de flesta fall sätta igång förlossningen inom någon dag. Men som sagt - jag hoppas jag slipper och att det sätter igång innan.
Håll tummarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar