Självaste BF-dagen

Då vår dagen kommen. Dagen då det är tänkt att vi ska bli föräldrar, om allt går enligt planen. Dagen som man har ställt in sig på i 9 månader.

26 februari...................

Ingenting verkar hända vad gäller barnafödandet i alla fall. Så otroligt frustrerande!
Jag var hos barnmorskan idag på förmiddagen. Micke skjutsade mig dit innan jobbet. Allt såg bra ut - precis som vanligt. La inga direkta siffror på minnet, men blodtryck, blodvärde och hjärtljud var helt i sin ordning. Magen mätte 35 cm. En cm större än för två veckor sedan.
Bebis var busig. Det var inte lätt att lyssna på hjärtljuden idag, för bebis flyttade på sig hela tiden :) Mammas lilla bus! Men till slut så fick vi höra att det slog bra.
Jag vägde mig som vanligt också. Idag var jag övertygad om att jag åtminstone borde gått upp ett kilo. Kanske till och med två. Men nä, jag hade gått NER ett kilo sedan sist. Obegripligt, det där. Men jag klagar inte :)

Hade tänkt mig en promenad hem, i hopp om att trigga igång förlossningen. Jag hann inte gå mer än 150 meter så mötte jag min pappa som kom körandes på vägen. Han bor i Nybro normalt, men hade ärenden inne i Kalmar. Han tyckte jag var alldeles för långt hemifrån, och tyckte absolut inte jag skulle GÅ hem. Så det blev skjuts. Men jag tog en promenad när jag kom hem istället. Runt Skälby - och det innebär ändå 3,5 km ungefär. Blev dock rädd när jag var som längst hemifrån. Vad gör jag om vattnet skulle gå och värkarna skulle sätta igång? Det var kallt, blåsigt och blött överallt. Jag hade ju omöjligt kunnat gå hela vägen hem i det läget. Hade väl fått ringa efter taxi.
Men vattnet gick inte, och värkarna var bara lätta under promenaden, så det gick bra. Dock tror jag inte att jag ska gå så långa promenader själv. Får nog nöja mig med att hålla mig runt kvarteret hemma.

Till middag blev det pannkakor. Det var evigheter sedan jag åt det, så jag blev riktigt sugen. Därefter vilade jag en stund och sen bakade jag bullar och sockerkaka. Har även hunnit med ett antal telefonsamtal. Ett med svärmor, ett med mamma och ett med en väninna. Alla tre undrade hur jag mådde och om jag trodde det skulle bli ett punktligt barn.
Men det verkar inte så. Nu är det bara knappt 5 timmar kvar på detta dygnet, så det vore väldigt konstigt om jag skulle hinna klämma ut bebisen idag.

Men imorgon kniper jag igen! För då fyller min svåger år, och jag VILL verkligen att vårt barn ska ha en egen födelsedag! Är ju bara så typiskt att jag har en tvättid imorgon. Det innebär att jag kommer att springa en massa i trapporna, så det skulle ju inte förvåna mig om det sätter igång förlossningen bara för att jag inte VILL det imorgon. Får strunta i tvätten. Hoppas på att det finns en tid på torsdag istället, kanske. Jag får kolla upp det :)

Nu ska jag ta mig en kvällsmacka - och Micke får väl njuta av en nybakad kanelbulle. Gjorde dem inte glutenfria denna gången - är ändå inte så förtjust i bullar :)
Ny dag imorgon, med start på övertid. Får se hur det går :)

www.vi2blir3.blogspot.se

Alldeles för många deppdagar!!

Nu tycker jag att jag börjar bli allmänt sur, tvär och deppig! Vill bara få ut barnet, men jag vet - det är inget som jag kan styra över.
Ändå sitter man och googlar på sätt att starta förlossningen - och testar även vissa saker... såklart utan resultat.

I förrgår hade jag en sån där riktig deppdag. Ingenting var bra. Till på köpet så jobbade Micke, så jag var själv hemma hela dagen. Idag är det samma sak - trots att han är hemma. Tror att han undviker mig lite, för jag har varit lite småelak och hugger lätt. Inte min mening egentligen, men jag ÄR faktiskt på dåligt humör.
Att gå med smärta nästan hela tiden tär på en. Dels är det förvärkar som oftast kommer om kvällarna. De gör riktigt ont när de kommer och gör då ont både i nedre delen av magen och i ryggslutet. Men om dagarna har jag även den förbannade värken som känns som mensvärk. Helt normalt, säger alla. Ja, det är väl möjligt, men det är jobbigt att gå med dag ut och dag in. Inte konstigt man blir på dåligt humör.

I morse blev jag väckt av fågelkvitter. Underbart. Solen sken och det var flera plusgrader. Såg framför mig en promenad ute på Stensö eller liknande. Kanske kunde vi ta med lite kaffe och sitta och njuta en stund. Men nähä - solen bestämde sig för att gå i moln och det blev igenmulet innan klockan hunnit bli 10. Så klockan 10 var min dag förstörd.
Det kanske låter löjligt i era öron, men man är inte sådär glad nuförtiden. Vissa dagar är jag jätteglad och uppåt. Men deppdagarna kommer alldeles för ofta.

Åhh, vad jag längtar till förlossningen drar igång. Imorgon är det beräknat att vi ska bli föräldrar. Men jag tvivlar...

Vi är redo!

Ja, vi är redo. Så redo man kan bli i alla fall. Men jag vet inte om man någonsin blir helt redo för att bli föräldrar. Det är nog en uppgift som man växer in i, skulle jag tro. Men vi har i alla fall allt klart hemma - och längtar så efter bebisen!

Spjälsängen är monterad, bäddad och inflyttad i sovrummet.
Barnvagnen (blev en Brio Happy) är hämtad och monterad.
Babyskyddet till bilen är hämtat (fick det på köpet när vi köpte vagnen).
Alla bebiskläder är tvättade och invikta i garderoben.
Napparna är kokade.
Förlossningsplanen är skriven.
BB-väskan är packad (bara mobilladdare och ett par andra saker som ska med, men som inte kan läggas ner förrän vi åker in).
Skötbordet är på plats.
Blöjor, tvättlappar och andra hygienartiklar är köpta.

Vi väntar nu bara på vår älskling. Varje dag är en evig väntan - och det lär det vara ett tag till. Det ÄR faktiskt en vecka kvar till BF, men jag önskar så att förlossningen kunde dra igång lite tidigare.
En nyfunnen vän - Annika från föräldragruppen - fick sin son i lördags. Även hon var förstagångsföderska, och jag blev så glad att få veta att inte alla förstagångsföderskor går över tiden! Så hoppet lever.
Jag har i alla fall sagt till bebis idag att h*n har en vecka på sig - sen stänger detta maghotellet! Hoppas bebis lyssnar på mamma.

Det är fortfarande en väldig aktivitet i magen. Särskilt om kvällarna. Man kan sitta och titta länge och se hur det böljar, guppar och hoppar till. En häftig syn, men jag måste säga - det är inte så bekvämt. Måtte bebis fortfarande vara fixerad.

För någon vecka sedan var jag rädd att bebisen kommer vara extremt stor vid förlossningen. En klump på 6 kg! Jag var helt övertygad om det. Men nu har jag känslan av att det är tvärt om, att bebis kanske är mindre än "normalbebisen". Och om bebis är mindre än normalt - är det då vanligt att man går över tiden, för att bebis ska växa till sig lite mer?
Hmm, ja inte vet jag. Jag får fråga min barnmorska om det på tisdag nästa vecka, om inte liten har tittat ut till dess, vill säga.

Redo för myskväll!

Det är väl ingen som kunnat undgå att det är Alla Hjärtans Dag idag? Personligen tycker jag att det är en mycket mysig dag. Såg en äldre herre (säkert över 80 år) komma gåendes med en stor bukett röda rosor. Blev så lycklig av att se detta. Han skulle säkert ge dem till sin fru som väntade där hemma. Gulligt!

Micke och jag brukar inte göra något superstort av denna dagen. Jag brukar få blommor, jag brukar köpa något litet till Micke och sen brukar vi laga något lite extra gott till kvällen.
I dag var jag och köpte tre vackra röda rosor till min älskade man. Och jag fick 20 röda rosor av honom. Plus belgisk choklad. Vi ska nu ut och äta på Hanssons Krog. Vi unnar oss det idag, och jag har faktiskt längtat hela dagen.

MEN. Jag tycker inte att det ska behövas en särskild dag för att människor ska kunna visa sin kärlek och uppskattning för varandra. Det ska man kunna göra vilken dag på året som helst. Själv anser jag att både Micke och jag gör det. Men jag kan ärligt säga att det är inte ofta Micke kommer hem med blommor, sådär bara för att han känner för det. Utan blommor får jag när det är något speciellt - födelsedag, årsdag, alla hjärtans dag eller andra betydelsefulla dagar. Men vi visar vår kärlek ändå, och det är mycket viktigt. Kramar, pussar, små viskningar. Och det allra viktigaste - att säga orden "jag älskar dig". Det har i alla fall kommit att betyda väldigt mycket för mig.

Jag hoppas att alla har haft en mysig dag, för det har jag haft. Nu bär det snart av till stan för middag, som sagt. Hoppas att ni får en mysig kväll, för det ska vi ha.

Jag denna afton (v. 39). Tråkigt med svart, men en svart mammaklänning är det som är mest gångbart. Passar till alla tillfällen :)

Sista besöket hos barnmorskan..?

Idag har jag varit på kontroll hos barnmorskan igen. Allt ser som vanligt bra ut, så otroligt skönt.
Hjärtat slår med 152 slag/minut. Aktiv liten krabat.
Mitt blodväde har ökat något igen till 119, vilket är jättebra.
Blodtrycket är 120/80 - också jättebra.
Magen mätte 34 cm - mitt på kurvan. Och så har den sjunkit ner lite.
Vikten är fortfarande oförändrad.

Undrar om det blir fler besök hos barnmorskan. Har ett besök inbokat om två veckor, på självaste bf-dagen. Hoppas bebis är ute då :)

Jag passade på att fråga om barnets aktivitet. För ibland känns det som om det är så mycket aktivitet i magen att man börjar undra om bebis fortfarande är fixerad. Men ja - bebis är fortfarande fixerad och ja - aktiviteten kan ändå vara väldigt hög. Sparkar och rörelser känns mer och mer obehagligt just nu, måste jag säga. Särskilt som huvudet trycker ner mot bäckenet. Samtidigt som huvudet pressas nedåt så verkar bebis gilla att sträcka på benen, så man känner sig helt uttänjd både neråt och uppåt samtidigt! Inge vidare bekvämt.

I söndags tillbringade jag dagen i soffan. Vi var hemma hos goda vänner i lördags kväll och hade jättetrevligt. Kvällen avslutades dock med en massa förvärkar som gjorde riktigt ont. Men under söndagen hade jag en lustig känsla i kroppen. Jag var snurrig i huvudet, förvärkarna gjorde jätteont, men var inte regelbundna. Däremot kände jag som konstant mensvärk hela dagen. Inget roligt alls. Mamma och pappa var på besök en stund, men jag kände mig inte så värst trevlig. Vilket de i och för sig förstod. De flesta trodde att förlossningen var på väg att dra igång. Men efter att mamma och pappa hade åkt så vände jag mig i soffan. Och som en blixt från klar himmel kommer illamåendet. Hann knappt in i badrummet och spydde massor :( Det värsta jag vet är att kräkas nu när man har denna stora magen också.

Men det verkade bara vara den dagen, för sen har jag mått bra, förutom förkylningen som INTE vill släppa taget. Fick även lite feber, men den har jag motat ner med panodil. Hostan är bättre, men är fortfarande inte borta. Så jag kör med min Cocillana ett tag till.

Igår var Micke och en vän till honom på Ikea för att hämta hem spjälsängen. Eftersom jag inte får bära tungt, så fick vi be om hjälp. Tur man har fina vänner.
Micke satte ihop den igår kväll och jag tänkte jag skulle ta och torka av den nu och sedan bädda den. Mysigt!!

Förvärkarna börjar bli jobbiga!

Nu har förvärkarna ändrat karaktär. Tidigare har de varit mer som enbart sammandragningar. De började då i övre delen av magen och gick neråt. Nu känns det mer som menssmärtor fast hundra resor värre. Fick höra att det ändå är förvärkar, men att det brukar kännas så när det närmar sig förlossning.
No shit, Sherlock... Det hade jag redan räknat ut själv, för nu kan de göra riktigt ont!

Vissa dagar har jag mycket förvärkar, och då blir det till att vila mycket. Ta många pauser på soffan eller i sängen. Svårt dock om man är ute och handlar eller bara går en liten promenad, för helst vill man sätta sig ner när det gör ont. Och den möjligheten finns inte alltid.
Något annat som gör att man verkligen fattar att förlossningen närmar sig är att slemproppen börjat lossna. Inte hela, men har kommit i olika delar. Behöver ju inte betyda något. Den kan lossna ett par veckor innan förlossningen startar, men den kan också lossna nära inpå. Den kan även "reparera" sig själv och återbildas - som om ingenting hade hänt. Så vi får väl se.

Vissa dagar känner jag inga förvärkar alls, eller bara ett par stycken. Bästa dagarna! Då är jag pigg och glad :)
Idag är en dag då jag hittills haft en hel del förvärkar, men jag är ändå pigg och glad. Vi har besök av goda studiekamrater som vi pluggade med i Jönköping. De bor på Gotland och har nyligen gift sig. Så nu träffar vi dem under denna helgen tillsammans med gemensamma vänner. Ser verkligen fram emot att prata ifatt om allt som hänt.
Vi träffades en stund igår kväll, då de började gissa på datum för bebisens ankomst. Tänkte jag ska göra en lista på deras gissningar, så vi kan se vem som är närmast sen.

Snart kommer min vän Ida på besök. Så roligt, så man inte behöver vara själv om dagarna när Micke jobbar. Hon stannar till ikväll, när vi strålar samman med de övriga. Kanske hon vill förlja med mig bort till Systembolaget så jag kan köpa någon alkoholfri dricka. Jag uppskattar normalt sett vatten med en citronskiva i eller nåt, men ibland vill man även lyxa till det lite grann.

Förkylningen är annars kvar. Hostan är bättre, då jag i början av veckan fick medicinen Cocillana Etyfin. Mycket effektiv hostmedicin. Stark, javisst. Men den hjälper. Jag tar en liten "hutt" till natten och sen behöver jag inte ta mer om dagarna. Nu får jag alltså sova hela nätterna (går dock upp på mina toabesök, men det kommer jag väl inte ifrån). Men jag somnar snabbt igen. Så otroligt skönt. Annars är jag fortfarande krasslig. Ibland täppt, ibland rinner näsan, man är hes. Och visst, jag hostar en del på dagarna ändå, men det är inte värre än att jag står ut med det.
Hoppas i varje fall på att förkylningen försvinner HELT snart. Men det känns lite bättre för varje dag, så det är bara att hålla tummarna, dricka mycket vatten, dricka mycket varmt och ta sin hostmedicin :)

Ha en trevlig helg!

Nu får det vara nog med hosta och annat djävulskap!

Okej, nu räcker det! Jag har dragits med förkylningen och den förbaskade hostan sedan jul. Hostan har bara blivit värre och värre. Under helgen har det börjat göra rejält ont i lungorna och så fort jag lägger med ner eller lutar mig avigt så väser och piper det i luftvägarna.
Från början var det slemhosta, men nu är det en torr och hård hosta som är extremt jobbig. Jag orkar knappt hosta längre, men om jag inte gör det så känns det som om jag kväver mig själv eftersom luftvägarna korkas igen av någon anledning. Och hostar jag så känns det som om både lungor och mage skulle explodera.

Magen blir jättehård och jag undrar vad bebisen tycker om hostan. Det är ju en ganska rejäl ansträngning för kroppen. Men jag har pratat med barnmorskan och hostan i sig är inte farligt för barnet, men det är viktigt att jag går till läkare så jag kan få hjälp. Så ett läkarbesök är inbokat i eftermiddag. De får lyssna på mina lungor och sådär. Jag är lite rädd att jag åkt på lunginflammation, men hoppas verkligen inte det.

Hur eller hur vill jag väldigt gärna få lite hostmedicin så att resten av kroppen kan få en chans att återhämta sig inför förlossningen som kryper allt närmare. Kan tänka mig att det inte är roligt med våldsam hosta under förlossningen. Och definitivt inte efteråt heller - om man blivit sydd och sådär...
Hujedamig!
I natt har jag sovit ungefär 3,5 timme. Inte sammanhängande givetvis. Jag går omkring här hemma som en zombie idag. Vill så gärna sova, men det är totalt omöjligt.

Ja, ja. Vi får se vad domen blir i eftermiddag. Bara jag får hjälp, för det är ju tydligt att den här skiten inte tänker gå över självmant.

Håll tummarna!

Äntligen februari och nionde månaden!

Nu är vi inne på slutspurten. Rätt månad. I alla fall om bebisen tittar ut när h*n ska. Det är 25 dagar kvar till beräknad förlossning. Känns som om det inte är någon tid alls. Samtidigt som det känns som en evighet!
Ja, ja... så länge vi inte går in i mars månad utan att bebis tittat ut så är jag glad. Ett par dagar kan jag gå över tiden, men absolut inte mer!

För min del får barnet gärna komma nu. När som helst. Vi har i stort sett allt klart hemma. BB-väskan är packad, det finns kläder, sängkläder, blöjor, tvättlappar, bärsele, babysitter, skötbord... det som egentligen saknas är spjälsängen med madrass och sånt. Men det har vi sett ut, och ska köpa på Ikea i början på nästa vecka. Under nästa vecka kommer även vagnen. Likaså babyskyddet till bilen. Därefter är vi nog så redo vi kan bli.

Idag har jag varit på lite småtaskigt humör. Natten var väl inte den bästa. Sov väl ett par timmar. Men inte i sträck, utan i 20-30 minuters intervaller. Bebisen har levt rullan och smärtan i ryggen är ju inte heller sådär bekväm. Sömnbristen kanske kommer att bli bestående ett tag framöver, även efter att barnet kommit ut. Men det känns som om jag hellre är vaken pga att mitt barn är vaket än på grund av den jädra smärtan som uppstår oavsett hur jag ligger i sängen.

Mitt humör blev ju inte alls bättre av att vår granne kommer upp flera gånger och ringer på vår dörr. Kommer inte ihåg om jag nämnt honom innan, men det är en granne som knappt kan svenska, utan kommer från Ryssland. Jag förstår inte honom och han förstår inte mig. Men när han får för sig att ringa på hos oss så ringer han inte som vanliga människor - alltså en eller två gånger på ringklockan. Nej då, han håller knappen intryckt i evigheter! Han rycker och sliter i dörren. Han bankar på dörren. Han slår i brevinkastet.
Jag vet inte vad jag ska göra, men jag vill i varje fall inte öppna. För om jag öppnar så kommer han säkert in och då blir jag aldrig av med honom. Plus att hans beteende då uppmuntras, då lär han komma ännu oftare än vad han redan gör.
Jag tror inte han är farlig på något sätt, men det känns inte sådär kul när han beter sig så. Folk säger till mig att ringa hyresvärden, men vad ska jag säga till dem? Jag vet ju inte vad gubben vill. Han är gammal också, och jag har mina misstankar om att han kanske börjar bli lite dement. Men vad vet jag.

Jag har i alla fall piggat upp mig med att sätta ihop en stoooor bukett tulpaner i vitt, rosa och lila med lite videkissar i. Den är till svärmor som fyllde år igår, hon ska firas i helgen. Vårigt och fint :)
Här kommer en bild för v. 37, som vi gick in i i onsdags :) Känns som om magen sjunkit ner något, vilket gör det lite lättare att andas, men å andra sidan verkar bebis tycka om att sträcka ut benen. Så trycket upp mot revbenen känns rätt ofta ändå.



Nu blir det till att vila lite. Sen ska jag väl dra fram dammsugaren för en liten svängom.

Trevlig helg!